finns Mönsterbilden till Församlingen?

Traditionellt inom Pingströrelsen (kanske inte nu längre) har det hävdats att Andra Kapitlet varit mönsterbilden: Anden faller, folk talar i tungor.
Men även i detaljer har Andra kapitlet fått vara mönsterbild: “Petrus trädde fram, jämte de elva” skall ha varit orsaken till att den gamla predikstolen i Filadelfiakyrkan, Stockholm, såg ut som den gjorde: ingen preeminens för talaren, utan äldstebröderna bredvid.
Och vacker och riktig är förstås tanken om att “hålla fast vid” brödsbrytelsen, undervisningen, bönemötena och den praktiska gemenskapen (2:42).
Men 2:44,45 “Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt. De började sälja sina egendomar och ägodelar och delade ut till alla efter vars och ens behov (SFB15)” har aldrig riktigt fått fäste som mönsterbild; här har det ofta framhållits att detta var unikt för Jerusalemsförsamlingen – med rätta, men detta slår tillbaka på “mönsterbildstatusen” för Andra kapitlet som sådant: vissa ting är mönsterbild, andra inte.
Dessutom har det ofta funnits en (nostalgisk) längtan efter 3 000 som blir frälsta på en dag – även om det bara är 30 närvarande i mötet (och de flesta redan troende).

Händelsen i Kap 2 är unik: det var då Anden sändes från himlen att bo i Kristi Kroppp, Församlingen, vilken från början endast utgjordes av Jesus-troende judar. Och på Pingstdagen var alla dessa 3 000 som kom till tro uteslutande judar, tillresta för högtiden, och de hörde apostlarna tala om “Guds väldiga gärningar” i otolkat tungotal.
Även här finns det flera komponenter som gör att Andra kapitlet inte kan vara den mönsterbild det gärna framställts som – och framställs som när man vill ha en återgång “mönsterbilden”.

Var i Apostlagärningarna kan man då finna en mösterbild?
Egentligen borde det Tionde kapitlet vara en god kandidat, speciellt vv 34-48, när Petrus predikar om Jesus Kristus och Anden faller över hedningar. Här sker något stort och unikt! Och när Lukas citerar Petrus försvarstal för att han handlat som han gjort, och responsen, heter det (11:15-18): “Och när jag började tala föll den helige Ande över dem, så som han föll över oss under den första tiden. Då kom jag ihåg vad Herren hade sagt: Johannes döpte med vatten, men ni ska bli döpta i den helige Ande. Om nu Gud gav dem samma gåva som han gav oss när vi kom till tro på Herren Jesus Kristus, vem var då jag att kunna hindra Gud?” När de hörde detta lugnade de sig, och de prisade Gud och sade: “Till och med åt hedningarna har Gud alltså skänkt omvändelsen som ger liv.”
Men inte ens detta är någon mall som man söker upprepa i Apostlagärningarna, medan händelserna som återges i den utspelar sig.
Denna händelse var också unik: nu var porten öppen även för hedningar (dvs sådana som du och jag, fastän vi ofta tar oss själva som så självklara).
Ingen mönsterbild att längta efter och söka upprepa där heller, således.

Var i Apostlagärningarna finns då Mönsterbilden?
Svar: överallt och inte där.
???
Inte “Var” utan Vem: det är Jesus Kristus som är mönsterbilden; han som är huvudet för församlingen och vars liv Församlingen, Hans kropp, genom Andens inneboende, och externa aktivitet på icke-troende, är kallad att gestalta.
De troende förkunnade Jesus Kristus, den himlafarne; se alla exempel på förkunnelse i Apostlagärningarna! (Apg 1 är en förutsättning, liksom Evangelierna är det).
Till Apostlagärningarna hör även de Brev som blev skrivna under den tid om vilken Apostlagärningarna berättar. Även där står Jesus Kristus i centrum: “Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam. Den kraften lät han verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen och alla namn som kan nämnas, inte bara i denna tidsålder utan också i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla.” (Ef 1:18-23, SFB15)
Detta skriver Paulus under sin fångenskapstid i Rom, om vilken det också står att läsa i Apostlagärningarna, som för övrigt avslutas med: “I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.” (28:30,31, SFB15)

Även här finns en nyckel till “Var i Apostlagärningarna?” som mönsterbilden finns: dvs inte alls där: Lukas lilla bok, fortsättningen på hans Evangelium, är oavslutad. Och vi lever i samma historiska tids förlängning och på samma jord. Endast genom att bekänna (ta på allvar som verklig) vår egen historia, dvs vårt Nu som snart är historia, och dess sammanhang med Bibelns historicitet, dvs att dess händelser är lika sanna som vårt eget tid och rum, kan vi komma nära Guds avsikter. Tanken måste vara att Apostlagärningarna (eller korrektare: Andens verk i och genom de troende) skall fortsätta på samma sätt.
Samma sätt hur då?
Jo, som sista meningen: “predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus”.

Detta är något som Den Helige Ande ställer upp på: Jesus Kristus i prioriterat fokus som mönsterbild, för Andens verk handlar inte om form utan om liv, funktion.
Så var det ju under Apostlagärningarnas tid.