När Gud skapade människan skapade han henne inte till människa rätt och slätt, utan en av två komplementära varianter, man och kvinna.

Men det finns mer att hämta om man ser till bibelhebreiskan i 1 Mos 1:27: “Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”
Eftersom bibelhebreiskans grammatik inte gör skillnad mellan substantiv och adjektiv (de kallas bägge “nomen”), så vore översättningen: “… till att vara manlig och kvinnlig, skapade han dem”; eller, om man vill behålla substantiven: “… till manlighet och kvinnlighet skapade han dem”, fullt ut lika möjlig.

Det innebär, att inte bara är människan skapad till man respektive kvinna, utan i det vi är, ligger även en kallelse till att bli mer sådana som vi är; alltså utvecklas i manlighet respektive kvinnlighet.
Och märk väl: som man/manlighet och kvinna/kvinnlighet är människan skapad till Guds avbild.
Det innebär alltså, att om inte män och kvinnor strävar efter att utveckla det de är, så blir människan som sådan mindre en avbild av Gud.

Och hur går det då till att utvecklas i manlighet/kvinnlighet?

Vi får väl gå till Nya testamentets förmaningar, dvs till andra delen i de flesta av t.ex. Paulus brev.
Där har ju den faktiska framställningen (indikativ) av vad som skett i Kristus för vår frälsning bytts ut mot en visionär bild av hur vi skall kunna bli det vi i Kristus är; vi förmanas och uppmuntras och tillrättavisas i modus imperativ.
Det märkliga är nu, att trots att det i Kristus “inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” Gal 3:28, och vi alla är ett i Kristus Jesus, så är förmaningarna för t.ex. man och kvinna i ett äktenskap inte symmetriska. Mannen förmanas på ett sätt, kvinnan på ett annat.
(Inom parantes är detta särskilt intressant, för det hävdas ibland att t.o.m. skapelseordningen, eller åtminstone syndafallets konsekvenser beträffande den, upphävts i återlösningen/frälsningen. I så fall borde ju man och kvinna tilltalas på samma sätt, förmanas och tillrättavisas rätt och slätt som människa. Men det verkar inte som att Bibelns författare drar sådana växlar på vad det innebär att vara en nyskapelse i Kristus.)

Ef 5:22: “Ni hustrur, underordna er era män så som ni underordnar er Herren.”
Ef 5:25: “Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den.”

Jag får väl bekänna, att jag inte har någon speciell önskan om att min hustru skall underordna sig mig, än mindre har jag en längtan eller vilja att dominera henne på något sätt. Jag gillar speciellt introduktionen till hela avsnittet: “Underordna er varandra i vördnad för Kristus,” Ef 5:21. Likväl står det som det står i fortsättningen, och det får jag och alla andra män leva med, liksom min hustru och alla andra kvinnor.
Det är facit, liksom.

I egenskap av man läser jag det som är riktat till mig: att älska min hustru som Kristus älskat församlingen och offrat sig för den. Det kan jag förstås inte. Jag är ingen försonare för min hustru. Men jag kan göra min del, och viktiga komponenter där uppfattar jag som att ta initiativ och ansvar för familjen. Kärlek är ju i Bibeln inte en känsla.
Och min hustru då? Underordnandet får jag överlåta åt henne att klura ut vad det kan innebära; jag är för fullt upptagen med min del för att tänka alltför mycket på det, och dessutom är jag inte kvinna, och, gissar jag, skulle inte riktigt kunna fatta det heller.