En bokrecension i detta viktiga ämne, publicerad i Svensk Exegetisk Årsbok 2017:

“Strauss, Mark L. and Paul E. Engle (Gen. Eds), Remarriage after Divorce in Today’s Church (with contributions by Gordon J. Wenham, William A. Heth, and Craig S. Keener), Counterpoint Series. Grand Rapids, Michigan: Zondervan, 2006. Pb, 161 pp., USD 16.99.
ISBN 978-0-310-25553-6

Titeln är viktig, för det är inom dess ramar som boken med dess skilda bidrag är skriven. ”Omgifte efter skilsmässa”: alltså inte omgifte efter att ena parten dött, och heller inte enbart ”skilsmässa”. ”I dagens kyrka”: alltså en hermeneutisk tillämpning.
Formatet är likaså viktigt: de tre författarna presenterar vardera sin syn på ämnet, följt av återkopplingar av de två övriga. Detta borgar för en klar genomlysning.
Boken är intressant ur det perspektivet att den dels handlar om seriös exegetik av bibeltexter för att utröna hur de urspungliga mottagarna bör ha uppfattat betydelsen, dels vad detta bör innebära för troende idag. Det är kanske i den senare tillämpningen som författarnas evangelikala grundsyn slår igenom som tydligast; ingen av dem postulerar ett svalg mellan Nya testamentets tid och vår. Den exegetiska analysen är rigorös, och torde kunna accepteras även av dem som inte delar denna grundsyn.
Men man kommer alltså till olika slutsatser: Gordon Wenham menar att omgifte efter skilsmässa aldrig, under några omständigheter, är tillåtet. William Heth argumenterar för att omgifte efter skilsmässa är tillåtet efter otrohet eller när ena parten övergivit äktenskapet. Craig Keener håller med Heth, men vill även inkludera ”övergrepp” som skäl.
Vad som kanske förtjänar att framhållas, är att ingendera av författarna menar att omgifte efter skilsmässa skulle vara tillåtet av andra skäl i kyrkan av idag.

Wenham är först ut. Han undersöker Mk 10:11 och Lk 16:18 och drar slutsatsen att en skilsmässa aldrig bryter ett äkenskap och att därför ett nytt giftermål blir att likna vid otukt. Han ser 1Kor 7:10-11 och Rom 7:2-3 i samma ljus: skilsmässa (väl = separation) är tillåtet, men inte omgifte. Vad gör Wenham av Mt 19:9 ”Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare”? Höll Jesus med den konservative Shammai, som tillät skilsmässa av endast få skäl, eller den mer liberale Hillel? Wenham menar ingendera, utan att Jesus hade en skapelsegrundad (Mt 19:4-6) avvisande hållning. Varför gör han det? Att inom samtida Judendom skilsmässa innebar en rätt till omgifte för inte med sig att Jesus skulle ha accepterat detta; han gick ändå emot så mycket av vedertagna sanningar; när Jesus använder ordet apolyein ”skiljas” gör han det i sin egen diskurs.
Så hur menar Wenham att detta skall implementeras i dagens Kyrka? Taktiskt: dels genom att göra skillnad mellan acceptans och tolerans; dels genom omvårdnad om de ensamstående skilda; genom undervisning och ”församlingstukt” så långt situationen tillåter (utan att pastorn får avsked, och då ändå inget vunnits) med målet att på sikt ”bli återhållsam” med att viga skilda och att ”inse det olämpliga” i att utse omgifta som ledare.

William Heth menar sig representera majoriteten inom anglosaxisk evangelikal kristendom (enligt undersökning i Christianity Today 1992-12-14, s. 31) då han säger att två skäl godtas för omgifte efter skilsmässa: äktenskaplig otrohet (Mt 19:9, jfr 5:32) och övergivande av äktenskapet av en icke-troende (1 Kor 7:15). I historisk belysning skall Wenhams åberopande av konsensus hos kyrkofäder om omgiftesförbud ses i ljuset av då allmänt ökande asketiska tendenser.
Heth undersöker förbundsbegreppet som bakgrund för äktenskapet, men konstaterar att det finns en kvalitativ skillnad mellan Guds förbund med mänskligheten representerat av Jesus och förbund mellan människor: det senare kan brytas. Han hänvisar till Mt 19:6: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt,” och noterar att detta inte betyder ”kan människan inte skilja åt,” utan ”det är möjligt att skilja åt, men ni bör inte göra det.”
Att Markus och Lukas inte har med omgiftesmöjligheten vid otrohet menar Heth beror på att Matteus skrev senare och behövde fylla i förklaringar som för tidigare åhörare var självklara.
Det andra undantaget Heth anför – omgifte efter övergivande av den icke troende – ligger i uttrycket ”inte bunden” ou dedoulotai, 1 Kor 7:12-16 (15b), vilket i samtida kultur förstods som innefattande rätten till omgifte (vilket Paulus förutsätter då sker med en kristen v.39)
Heths tillämpning: ”I fallet med genuina undantag [från förbudet mot skilsmässa], efter det att den oskyldiga parten gjort allt som rimligen kan krävas för att rädda äktenskapet, bör varken kyrkosamfund eller missionsorganisationer brännmärka en person som därefter går vidare in i ett nytt äktenskap,” s.78. Heth menar vidare att en sådan person inte bör hindras från ledarskapspositioner i en församling: ”en kvinnas man” mias gunaikos andra 1 Tim 3:2, syftar liksom de övriga kvalifikationerna på egenskaper, och skall översättas ”trogen i sitt äktenskap” och inte ”gift bara en gång” (social historia). Han sammanfattar: minoritetsuppfattningen (omgifte aldrig tillåtet) vill hindra vad Gud tillåter, medan majoritetsuppfattningen (omgifte tillåtet vid dessa två undantag) löper risken att öppna dörren för en alltför vid tillämpning, i en kultur som är indränkt av ”självförverkligande-tänkande.”

Craig Keener, slutligen, argumenterar för omgifte vid otrohet, övergivande och ’missbruk/övergrepp’ abuse. Om Wenham och Heth hävdar sina respektive uppfattningar utifrån exegetisk analys primärt, och sekundärt drar tillämpningsslutsatser, går Keener något annorlunda tillväga i sin analys av vad ”missbruk” kan innebära.
Keener postulerar att om Paulus kunde följa Jesus exempel genom att vidga rätten till skilsmässa/omgifte när den icke troende överger ett äktenskap, så kan vi följa Paulus i vidare mening. (Annars skulle vi aldrig kunna ta ställning i sådana frågor där ingen explicit undervisning finns i Bibeln, som t.ex beträffande abort, avskaffandet av slaveri, drogmissbruk, pornografi, våld i hemmet, och andra stora frågor). Skall vi läsa Bibeln dynamiskt så att vi tillämpar den analogt, eller ”djupfrysa den i antik historia?” s. 111. Keener menar att nytestamentliga undantag (från förbudet mot skilsmässa/omgifte) visar hän mot principer som kan vägleda oss i extrema situationer som NT inte uttryckligen tar upp.
En huvudpunkt för Keener är att Jesus använder grafiskt, hyperboliskt språk (= orimliga överdrifter). Konsekvensen blir att uppfatta syftet som att förhindra skilsmässor – inte att deklarera äktenskapets ontologiska oupplösbarhet, så att den drabbade parten som utsatts för skilsmässa mot sin vilja, egentligen fortsätt vore gift, och att ett nytt äktenskap vore ett ständigt pågående äktenskapsbrott. (Andra uttalanden av Jesus i Mt 5 behandlas regelmässigt som hyperboler, och själv kallar Jesus religiösa skrymtare ”dårar,” Mt 23:17.)
Keeners position tillåter skilsmässa/omgifte vid otrohet, övergivenhet och missbruk . Samtida skilsmässogrunder som ”oförenlighet,” ”djup och varaktig söndring,” liksom ”att växa ifrån varandra” avvisar han dock som icke giltiga. Han accepterar dock nya äktenskap för den skyldiga parten (vid genuin, uppvisad omvändelse; men förordar ’församlingstukt’ church discipline i fall av ogiltig skilsmässor).
I övrigt argumenterar han på ungefär samma sätt som Heth, ibland med starkare emfas: vi bör upprätthålla en standard men ”att tillämpa den på den drabbade och inte på överträdaren är som att straffa våldtäktsoffret därför att vi är emot våldtäkt,” s.119.

Även om detta faller utanför det ämne författarna diskuterar förtjänar ändå det hermeneutiska anslaget en kommentar: i alla västerländska samhällen är samboskap nu vanligare än äktenskap, dvs förbundet som sådant kommer aldrig in i bilden. Det hade varit intressant att höra författarnas synpunkter på detta.
I övrigt ger redaktörernas inledningar och avslutningar en inkännande pastoral ram för samtalet.

Bo Krister Ljungberg”