Pingstledaren Daniel Alm skriver i ett brev till församlingarna inom samfundet Pingst, “På de utsattas sida, val 2018”, att framtidsbilden och det långsiktigt övergripande framtidsmålet är att “Pingst skall bli kända för…” och “vara en … respekterad röst”.
Det är alltså en önskan om att synas som.
Det verkar alltså som att Hörnmarks postmodernistiska teologi hann slå djupare rötter i det som en gång var pingströrelsen än vad åtminstone jag trodde var möjligt.
Det handlade inte om substans och innehåll, utan om känslor och vad som “känns rätt”.
Nu tar Daniel Alm ytterligare ett steg på denna substanslösa väg. Det skall nu handla om hur man framstår, hur andra uppfattar en. Nu är alltså den stora framtidsbilden att “bli känd … och respekterad”.
Men inte ens denna förhoppning är det största problemet, utan strategin för att nå dit.
Så: hur skall detta ske?
Nu skall pingstförsamlingarna bli en valmaskin: “Pingströrelsens rådslag antog också en satsning inför valrörelsen, med rubriken På de utsattas sida, där pingstförsamlingarna vill lyfta tre områden i lokala debatter med mera: existentiell hälsa, att hela världen är viktig samt integrationsglädje” (Dagen 180526). Man behöver inte vara politiskt alltför insatt för att genomskåda till gagn för vilka [det kommer att framstå som, för det är ju i den genren – att bli känd som – man opererar].
Problemet är nu att allt inte är ens vad det syns vara.
För om man inte talar inifrån vad Bibeln påstår, utan utifrån hur man önskar uppfattas, blir man fånge under trendvindar.
I bästa fall neutraliseras man endast. I sämsta fall påverkas man.
Inte ett ord om vad Evangeliet innebär. Detta är det större problemet på substanslöshetens väg, för en föreståndare som ställde upp på en dialogpredikan i enhetens tecken i Uppsala Domkyrka 29 maj 2017 med en ärkebiskop som inte bekänner inkarnationen, Guds människoblivande genom jungfrufödseln. Hon gjorde det inte i utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet för fem år sedan (så hennes position är väl känd) och hon gör det inte heller i en nylig artikel på DN debatt.
Jag läser 1 Joh 4:1-4:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen”,
och bävar för vad detta innebär.
Tack käre Bo Krister för din viktiga analys och kommentar!
Frågorna om Pingströrelsen hopar sig…
Tänk att det ska vara så svårt att hitta en biblisk väg framåt. Pingst kommer ju från en andlighet som haft sina egna lagiska och fariseiska drag – där man lägger till mänskliga förbud till Guds lag, och i processen försummar några av de viktigaste delarna i lagen (t.ex. kärleken). Min känsla är att denna historia – och hur denna historia uppfattas av det sekulära samhället – är det stora problem som måste åtgärdas. Hur vi framstår i världens ögon tycks bli den viktigaste frågeställningen. Som om frågan om hur vi framstår i Guds ögon liksom är avklarad. Vad som är “lagiskt” måste bedömas utifrån bibeln inte utifrån den omgivande kulturen (varken 50-talets eller 2000-talets). När ens bottenanalys är en sociologisk samtidsanalys (utifrån premissen att man måste vara omtyckt av sin kultur för att lyckas kommunicera till den) och då den bibliska analysen inte läggs i botten, är man riktigt farligt ute. Då väntar en liberaliseringsprocess i pingströrelsen. Ja den har redan börjat. Jag vet faktiskt inte hur den ska vändas … /Mats Selander
Tack, Mats för din historiska tillbakablick, och för att du förtydligar och utvecklar min analys. /Bo Krister