Varför är Inkarnationen (av Lat. in carne ‘i köttet’), dvs Guds människoblivande, så viktig?

Ser man i facit, dvs hur den första kristna Församlingen avgränsade mot villoläror, så framstår Inkarnationen som avgörande:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud.
Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.
Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud,
och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.
Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen,” (1 Joh 4:1-3, SvFB15).

(Om någon till äventyrs tvivlar på att detta handlar om Inkarnationen, så är det bara till att gå till vanliga studiebiblar som t.ex. ESV eller NIV. De är övertydligt säkra på den saken.)

Och varför är då Inkarnationen så viktig?
Jo, det är därför, att om inte Jesus var Gud, fullt ut Sann Gud och Sann Människa, i en person men utan sammanblandning, så vore försoningsverket inte vad det är, dvs att Gud själv, gått in i vår situation och burit straffet för vår synd, men, själv syndfri, kunnat fortfarande kroppsligen, uppstå från döden.

Om det inte vore så, skulle hela berättelsen om Jesus försoningslidande bara vara en enda stor symbol, en enda stor tjusig tanke, att inspireras av kanske, men inte till den livsförvandling som frälsningen innebär.

Inkarnationen är därmed den kristna moralens kraft och drivmotor.

(Jag skall skriva mer om detta, därav Inkarnationen, del 1. 180624: jag har lagt till beskrivningar av de olika delarna, som ovan: Inkarnationen, del 1:testet; även till de senare.)