Athanasius var en Herrens tjänare som verkade som diakon och sedemera äldste (biskop, vilket redan på den tiden motsvarade “församlingsföreståndare” eller mer; liksom nu) i Alexandria i Egypten från c:a 320 (e.Kr.; han föddes strax före århundradeskiftet). Fram till sin död den 3 maj 373 verkade han som stark kämpe för “den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v.3, FB15).
Ett antal gånger blev han landsförvisad. Så ensam var han ibland, att man myntade uttrycket “Athanasius mot (hela) världen” (Athanasius contra mundum).

Athanasius medverkade i det av kejsar Konstantin sammankallade konciliet i Nicaea år 325, där ämnet på dagordningen var arianismens påstående att Sonen (Jesus Kristus) var skapad och inte Gud (läran om Kristologin). Athanasius skapade även förutsättningarna för Trinitetsläran (Treenighetsläran) genom att hävda den Helige Andes gudomlighet.

Hans verk Om Inkarnationen skrevs antagligen före Nicaea-konciliet, och är alltså ett ungdomsverk. Grundtanken, med utgångspunkt i Johannes evangelium 1:1-4, är att Guds Son, det eviga Ordet, genom vilken Gud skapade världen, kom in i den världen i mänsklig gestalt för att föra människorna tillbaka till den harmoni med Gud, som de tidigare fallit bort ifrån.

Jag läste verket (i engelsk översättning) i en utgåva av det ortodoxa S:t Vladimirs Seminary Press, 1993, och jag får väl erkänna, att det var C.S. Lewis introduktion till originalutgåvan från 1944 som fick mig att läsa. Han skriver övertygande om nödvändigheten av att läsa stora verk i original, och inte bara kommentarer till dem.
Lewis noterar också att “alla tider har sitt eget synsätt. Varje särskild tid är speciellt bra på att se vissa sanningar och speciellt benägen att begå vissa misstag. Vi behöver alla därför böcker som kan korrigera vår tids karakteristiska misstag. Och det innebär gamla böcker. Alla samtida författare delar i viss utsträckning samtidens synsätt – även de, som likt mig, tycks vara de som mest opponerar sig emot den. Inget är mer slående än när jag läser om förgångna tiders strider och märker att bägge sidor tar för givet, utan att ifrågasätta, en hel del som vi nu absolut förnekar … vi kan vara säkra på att nittonhundratalets blindhet – den blindhet som framtiden kommer att säga om: “Men hur kunde de ha haft den uppfattningen?” – att den blindheten finns där vi aldrig skulle ha kommit på att misstänka … Ingen av oss kan fullt ut undkomma denna blindhet, men vi kommer ofelbart att öka på den, och försvaga vår motståndskraft emot den, om vi endast läser moderna böcker … enda botemedlet är att låta århundradenas rena sjöbris blåsa genom våra sinnen, och detta kan ske endast genom att läsa gamla böcker” (s. 4,5).

Det är tydligt att Athanasius har en viss framgångsoptimism när det gäller kristendomens seger. Jag tror inte den var kyrkopolitiskt motiverad. Det var snarare den lidande tros seger i romarriket; martyrernas blods seger, en seger så stor att kejsare och sadducéiskt intriktade biskopar såg dess möjligheter… I västerlandet av idag ser vi inget av den offervilligheten; kristendomen har blivit utspädd genom århundraden av maktmissbruk av ett slag som jag märker att Athanasius inte ens kunde föreställa sig.

Och ändå: en uppbygglig bok, som talar till mig.
Athansius skriver att endast den till vars avbild människan skapades kunde återställa människan till avbilden genom att själv bli människa. Alltså blev Ordet kött. Det finns en logisk styrka i Athanasius’ argumentation. Att den sedan förutsätter tro på Gud, och tro på Skriften, förminskar inte i mina ögon den styrkan.
Vem skulle kunna göra sådana under som Jesus gjorde om han inte var Ordet, Guds Son? frågar Athanasius.
Vi kan tycka att det är ett “förkritiskt” sätt att resonera, men varför inte?
Kanske har denna tidsålders gud just i vårt tidsskede förblindat oss alla så att ser ned på ett argument som detta?

Det är uppfriskande med en ren sjöbris från ett annat århundrande. Trons gemenskap är påtaglig.
Då som nu och fortfarande framöver är det sant att Jesus är Messias, den levande Gudens Son, Frälsaren och Herren.