Vatten har ytspänning. Ett glas, fyllt så det bågnar, rinner inte över förrän den sista droppen. Då rinner det över.
Kyrkomötet för Svenska (politiker-)Kyrkan har beslutat lyfta frågan om att utreda om Israel är en apartheidstat (ursprungsmotionen, som röstades ned, gällde att ge Kyrkostyrelsen, högsta beredande och verkställande organet, i uppdrag att utreda).
Skillnaden är noll – eller värre: nu skall Svenska Kyrkans agitatörer med detta i ryggen försöka påverka Lutherska världsförbundet eller Kyrkornas Världsråd. Så här rapporterar Kyrkans tidning, 24 november 2021:
“… att kyrkomötet skulle ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.”
Det finns mycket att kritisera inom Svenska Kyrkan. Mycket. Ärkebiskopen har t.ex. med jämna mellanrum i Dagens Nyheter förnekat jungfrufödseln, Jesus’ kroppsliga uppståndelse och även hans kroppsliga upplyftande till himlen (“himmelsfärden”). Hon har konsekvent drivit denna antikristliga propaganda (1 Joh 4:1 ff). Sekulära debattörer har opponerat sig i namn av sunt förnuft: vad blir kvar? Kyrkfolk har distanserat sig. (Det hade kunnat ske högljuddare och med mer kraft av biskopar.) Men Antje Jackalén är bara en person, låt vara Ärkebiskop, och många håller inte alls med henne.
Snart är dock hennes tid ute. Många har försökt rida ut stormen och bli kvar i båten (=Sv Kyrkan).
Länge har olika företrädare för Svenska Kyrkan kommit med anti-israeliska, anti-sionistiska, antisemitiska uttalanden.
Men nu har representanter för Svenska Kyrkans högsta beslutande organ med majoritet bland de valda (mest politiker) tagit beslutet stå bakom en propaganda om Israel som apartheidstat. Detta beslut är alls inte aningslöst, undersökande eller prövande.
Att motionsställarna Tisell, Tegby och Hammar, skakade av reaktionerna från inte bara judiska organisationer utan även många kristna, nu försöker reparera sina anseenden (Kyrkans Tidning, 26 november 2021) genom att säga att man missuppfattats i sina avsikter gör ingen skillnad. De är inte trovärdiga. Inte heller ärkebiskopens dimridåer förmår dölja den tydliga intentionen i det tagna beslutet. Alla har de förstått att begreppet antisemitism är något man måste distansera sig ifrån, och det bedyrar man i ord. Men det duger inte. Endast en hel omvändelse bevisad i handling skulle bli trovärdig.
Biskoparna Åke Bonnier och Sören Dalevi har i samma tidning på ett hedervärt sätt och med starka sakliga argument protesterat (läs!), men tragiskt nog är biskopar marginaliserade; de har närvaroplikt (!) och yttranderätt men får inte rösta (!) i kyrkomötet, det högsta beslutande organet. Det är politikerna som bestämmer.
Nu räcker det för mig. Denna droppe har fått glaset att rinna över.
Jag kan för mitt samvetes skull inte stå kvar i och vara medlem i ett samfund (=kyrklig förening/organisation) som tar ett sådant beslut. Det vore att tiga och bli medskyldig.
Jag lämnar Svenska Kyrkan.