“Jesus från Nasaret går här fram
Än som i gången tid.
Löser ur vanmakt, ur synd och skam
Ger oss sin kraft och frid
Himmelriket är nära”

Så lyder en gammal svensk psalm. Den är stämningsfull, trots dess släpiga melodi, och innehållet är inte att klaga på. Likväl stämmer det inte: Jesus finns inte på jorden längre.

Än sen? Är det något att hänga upp sig på?
Ja, jag tror det.
För det första är det fel. I Nya testamentet används inte det språkbruket, och det borde säga oss något.
För det andra finns något Bättre:
“Men jag säger er sanningen: Det är för ert bästa som jag går bort. För om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort ska jag sända honom till er (Joh 16:7).”

Guds Sons jordiska liv var kort, bara drygt trettio år. Efter sin uppståndelse stannade Jesus endast fyrtio dagar hos sina lärjungar, lite över en månad. Sedan lyftes han upp till himmelen. Där är Jesus nu, fortfarande som människa, i förhärligad kropp. Den unika inkarnationen har aldrig upphört.
I himlen ber Jesus för de troende:
“Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid lever för att be för dem” (Hebr 7:25).
Gud Sonen återvände till himlen efter att fullt ut ha identifierat sig med oss och ber med insikt.

Han vet också vad vi behöver: den helige Ande. Själv var han född genom Andens verk i Marias livmoder, ett under av helt egen dignitet.
När vi tror på honom föds också vi på nytt, även det genom Anden.
Men Jesus talar om något mer: Andens sändande från himlen på Pingsten, och fortsatta utgjutande över alla människor sedan dess.

Guds närvaro på jorden är genom Anden, som liksom Jesus, också är Gud.

Andens sändande och närvaro; denna stora, enorma Verklighet, har skymts på ett tragiskt sätt:
filioque.
Det är latin och betyder “och av Sonen”. Det var ett tillägg till den nicaenska trosbekännelsen från 325 e.Kr. År 1054 e.Kr. ledde detta till en varaktig, fortfarande bestående, splittring mellan den Romersk-katolska kyrkan och den Ortodoxa kyrkofamiljen.
Kort uttryckt handlar det om ifall Anden utgår från Fadern eller från Fadern och Sonen.

Den bibliska grundenför Andens sändande finns i Joh 14:26 respektive Joh 15:26, och det är Jesus själv som talar.
Jag tycker det i sammanhanget är meningslöst att upplysa om vilken sida i dispyten som tyckte vad, för teologer från bägge sidor har nyanser i sina positioner som gör att skillanden i grunden inte blir så stor.
Min poäng är, att detta fått för stort sinnesutrymme hos teologer och framhålles så ofta att det skymmer verkligheten av Andens ständigt pågående utgjutande/sändande och närvaro på jorden, vilket är SÅ MYCKET STÖRRE OCH BÄTTRE än om Jesus själv vore här (Joh 16:7, ovan).
Det är det viktiga.

Denna upplevbara verklighet är så stor, att det enda vi kan åstadkomma är att förminska den. Låt oss inte göra detta!
Låt oss istället öppna oss och ta emot vad Jesus önskade och ville: att de troende skulle fyllas av helig Ande!
Anden är närvarande, men tränger sig aldrig på.
Det är upp till oss att ÖPPNA OSS för Anden, som också är Gud, och Faderns och Sonens representant och närvaro på jorden.