Jag väljer att skriva “vatten” och inte “vattnet” som det vanligen heter om den här händelsen, för ju mer jag tänkt på saken, tycker jag “vatten” är bättre, även om “vattnet” är bestämd form och förstås syftar på just det vatten i Genesarets sjö som Jesus gick på.
Min poäng är, att vatten är en vätska, som även om den har yta med spänning nog för trollsländor att landa på, egentligen inte hålls på plats av annat än tyngdlagen, plus botten och stränderna. Vatten är vått. På riktigt. Då som nu. När man kliver ut i vatten, så sjunker man, obönhörligt. Ja, obönhörligt, för Petrus bad inte att Gud skulle göra det möjligt för honom att kunna gå på vatten. Petrus ropade till Jesus i stormen: “Om det är DU så säg till mig att komma till dig på vattnet!” Det var bara Jesu distinkta “Kom!” och Petrus tro på Jesu ord, som gjorde det möjligt för honom att gå på vatten – en liten stund. Men Jesus hade gått långt på vatten, för båten var långt från land.
Och så står Han där. Jag vet inte riktigt hur vi tänker oss det hela: Det var storm, alltså ingen fromt blank vattenyta, idyllisk och värdig detta under. Hur gick Jesus uppe på vågor, mitt i skummet, och nere i vågdalar? Ja, det kan vi fundera över.

Jag har försökt brodera ut den här berättelsen från Matteus 14:22-33, därför att vi blivit så vana, så immuna mot berättelsen, kanske redan från barnsben i söndagsskolan (en favorittext hos söndagsskollärare, för det är ju faktiskt häftig och fångar barnens intresse). Hur då immuniserar – alltså från att ta intryck?

Jo, det finns en poäng med berättelsen och den står i vers 33: “Du är verkligen Guds Son!” Den framhålls ytterst sällan.

Låt oss tänka efter: Jesus kunde gå på vatten. Alldeles innan denn händelse har han förmerat några brödlimpor och några fiskar så att det räckt åt kanske 15 – 20000 människor – och blivit över.
Vad är nu den normala reaktionen på att göra ett sådant brödunder, och att natten därefter (vi får väl anta det var månljust mellan stormskyarna, för hur skulle läjungarna annars kunnat se honom?) komma gående på vatten ut till en roddbåt där några turas om att kämpa vid årorna i motvind, alltmedan vågor slår över relingen, och övriga skyndar med öskaren?
Är reaktionen inte helt enkelt: “Wow! Häftigt! Vad du kan, Jesus!!” (Kanske var det söndagsskollärarens godhjärtade och välmenande slutkläm också?)
Och så var det det med den saken. Sen “kan” vi alla den berättelsen. Den har blivit en berättelse för barn (liksom den om Daniel i lejongropen). Och den har inte angått oss på något djupare sätt. Ja, Gud är ju mäktig, förstås, och kan göra vad han vill. Men det visste vi ju i och för sig förut…

Lärjungarna reagerar alltså inte på det viset. De ser djupare. Undret är så stort. Jesu närvaro så påtaglig. De förstår istället något om honom, om vem han är.
Evangelierna handlar djupast sett om detta.

Märk att detta under inte upprepas. Jesus gick inte på vatten ofta, som liksom för att inpränta att han kunde det. Det räcker ofta med EN gång.
Vi var inte med, men vi kan läsa om detta, och även vi drabbas av den insikt som lärjungarna såg: “Du är verkligen Guds Son”, det vill säga: Du är Gud.

Hur kan Gud ha blivit människa? Hur kan en människa vara Gud? Frågan ledde de tidiga kyrkofäderna till att tänka över den saken, för en sak var klar: Jesus var bådadera samtidigt, men utan sammanblandning, sade de. Och så började man fundera över Jesu mänskliga natur, och över Jesu gudomliga natur. Vi bör också göra det.
Jag skall återvända till det ämnet, men Skriften har ett stort företräde framför kyrkohistoriska läromässiga formuleringar, hur mycket vi (och jag) än är benägna att bifalla dem, för mötet med Jesus och levande Gud är alltid personligt, och inget för tanken endast.
Kanske var det därför Jesus gick på vatten.