Anklagelsen för bokstavstrohet, eller att läsa bokstavligt förekommer i de flesta teologiska sammanhang. När förra ärkebiskopen ifrågasattes för att hon förnekade jungfrufödseln (dvs inkarnationen, att Jesus är Gud och människa samtidigt och utan sammanblandning) anklagade hon dem som ifrågasatte hennes lämplighet för att läsa bokstavligt. Samma anklagelse återkommer nu med full kraft gentemot dem som hävdar att vad Skriften säger om utlevd homosexualitet är sant, “att det inte skall läsas bokstavligt”. Vad skall man säga härom?

Vi får ta ett steg tillbaka först, och reda ut vad kommunikation över huvud taget är. Man kan kommunicera på många olika sätt, bland annat med ord. Primärt kommunicerar människan genom tal, alltså med ljud. Endast sekundärt sker kommunikation genom skrift, alltså tal som representeras av tecken på något medium som lertavlor, djurhudar, papper eller på digitala skärmar.

De här tecknen kan vara av många slag: sumerer, babylonier, assyrier, hettiter m.fl. folk använde kilskrift (kilformade kombinationer av avtryck i lera som representerade bilder, ord, stavelser och ljud), egyptierna hieroglyfer, (c:a 800 tecken som representerade ord, stavelser och bilder om ting eller händelser). Bägge dessa skrivsystem var i bruk så tidigt som 3000 f.Kr, 1000 år innan Abraham, och finns belagda i tiotusentals av arkeologer framgrävda dokument. Människan hade redan tidigt ett bohov av att “sätta på pränt”, att kommunicera på mer bestående sätt än att bara säga saker i luften, särskilt sådant som var viktigt.

Fenicierna (ett sjöfarar- och handelsfolk med bas i nuvarnde Libanon) tillskrivs äran av att ha introducerat alfabetet, dvs ett radikalt annorlunda sätt att representera ljud: varje bokstav tilldelades ett visst ljudvärde, och när dessa kombinerades blev det ord. (Tänk på hur vi lärde oss läsa: vi skulle inte säga bokstävernas namn, utan “ljuda”, alltså “mmm” och inte “em” för bokstaven M. Så kunde vi ljuda oss fram till “mor”. Det hade inte gått om man sagt “emor”). Här ser vi hur talet är primärt även för alfabetets kommunicerande funktion.

Den minsta betydelsebärande enheten i språk kallas morfem. “Spring” är ett lexikalt morfem, och “-er” är ett grammatiskt morfem (presensform). Kombinerar man dem får man “springer”. Sätter man ett namn, “Kalle” får man inte bara en fras utan en hel sats: “Kalle springer”, det vi kallar en mening därför att det finns punkt i slutet. Den som säger “Kalle springer” (skulle vara korrektare att representera detta med fonetiskt ljudskrift – en internationell teckenuppsättning som kan representera alla möjliga ljud i alla mänskliga språk – men vi lämnar det för ögonblicket), eller skriver detta, kommunicerar något. Orden, vare sig i talad skepnad eller i skriven form, står för en mening som den som talar/skriver vill förmedla, dvs kommunicera till andra.

Såväl tal som skrift är “tecken” som är arbiträra (“godtyckliga”), dvs teoretiskt skulle man kunna uttrycka “att det finns en viss manlig individ som rör sig framåt snabbare än genom att gå” på hundratals andra tänkbara sätt, men nu finns det en hävdvunnen outtalad överenskommelse bland svenskaspråk-talare att just detta uttryck “Kalle springer” betyder något rätt avgränsat och fixerat. På samma sätt med svenskaspråk-skrivare. Det finns normer vi måste hålla oss inom om vi skall kommunisera, dvs få andra att uppfatta och förstå vad vi vill säga eller skriva.

Vi skulle ha kunnat använda oss av kilskrift eller hieroglyfer eller av något av de bokstavstecken som finns för världens olika språk, för att ungefärligt uttrycka samma sak. Men nu är svenskan ett indo-europeiskt, germanskt språk som av tradition skrivs med det latinska alfabetet, som någotsånär fungerar bra för svenskan (även om vi egentligen borde ha särskilda bokstäver för sje- och tje-ljuden). Det är bara att förhålla sig till detta om man skall kunna kommunicera.

Så, om man nu inte läser “Kalle springer” bokstavligt, vad blir det då? Låt oss pröva att plocka bort bokstäver, att inte läsa bokstavligt!: “Kall ring” betyder inte samma sak (kanske en ouppvärmd boxningsring), “Kal ring” ytterligare något annat (kanske ett ringformigt kalhygge i skogen), och “Kalla spring” (med utropstecken efter) att kanske en viss längdåkerska skall lägga laggarna (skidorna) på hyllan och springa i stället, osv.

Nu kanske någon invänder och säger: “Men det är inte så de menar som säger att man inte skall läsa bokstavligt”. Så bra! Då har vi kommit någonstans, en början: när någon säger att man inte skall läsa bokstavligt, så menar man det bokstavligt (!).

Vad kan då avses? Fortsättning följer.

Ibland betyder ett begrepp inom teologin något annat än vad det ser ut att göra: “Pre-millennianism” handlar inte om tusenårs (millennium)-riket, utan om Kristi återkomst (i detta fall att den skall föregå riket); “post-tribulationalism” handlar inte om vedermödan (Eng. tribulation), utan om när församlingen skall uppryckas (i detta fall efter vedermödans slut).
Av begreppet “bibelsyn” kan man få intrycket att det handlar om synen på Bibeln – och här bedyrar de flesta evangelikalt kristna att de har en “hög” bibelsyn – men det gör inte det. Det handlar istället om världsbild, eller verklighetsuppfattning, närmare bestämt hur denna påverkar hur man ser på Skriften.

“Hermeneutik” brukar ibland översättas som bibeltolkning, och specificeras som den relevans som Bibelns texter har för nutidens människor, trots att t.ex. de gammaltestamentliga profeterna oftast riktade sitt omvändelsebudskap direkt till sin samtid, och trots att de nytestamentliga breven oftast är riktade till specifika församlingar eller personer i östra Medelhavsområdet under första århundradet. Detta med relevans, tillämpbarhet, är den snävare definitionen av “hermeneutik”. Oftast kommer den in i bilden när “exegetiken” gjort sitt jobb (genom lingvistiska, literära, historiska, kulturella, ekonomiska osv, bedömningar av texten sökt utröna hur denna sannolikt uppfattades av de tänkta mottagarna).

Men det finns en annan betydelse av “hermeneutik” också, och det handlar om världsbild eller verklighetsuppfattning: hur man tänker sig förhållandet mellan denna och Skriften. Märk orden “-bild” respektive “-uppfattning” kopplade till “världen” respektive “verkligheten”. Världen/verkligheten är inte en produkt av vår fantasi; den finns oberoende av oss. Människor som en gång levat må ha haft vilken verklighetsuppfattning (kanske att den är en dröm eller illusion) som helst; när de är döda fortsätter verkligheten finnas där i alla fall. Men alla människor förhåller sig till denna värld på något sätt. Och hur man förhåller sig till den påverkar hur man ser på Bibeln, ens bibelsyn.

Nu finns det i Skriften en världsbild: att universum är skapat av Gud; att allt i begynnelse var “mycket gott”, men att något fruktansvärt kom in i denna underbara skapade värld och fördärvade den. Inte så att den förgjordes, utan så att den inte fungerar som den borde. Gud älskar fortfarande sin skapade värld (Joh 3:16), men Skriften gör en skarp distinktion mellan världen sådan den nu är, och Guds återlösningssyften med den i och genom Kristi försoning. Det talas i Bibeln om “Adam”, “den gamla människan”, “köttet”, “ögonens begär, köttets begär och högfärd över detta livets goda” med flera uttryck som beteckning för världen. Om man inte har detta klart för sig, och inte accepterar Skriftens tydliga och entydiga vittesbörd om ett sätt att se på världen, får man på köpet en förvanskad “bibelsyn” och den kommer att färga hur man tolkar bibeln, dvs “bibeltolkning”. Bibelsyn och bibeltolkning (i bästa fall en kombination av exegetik och den snävare förståelsen av hermeutik) är alltså inte samma sak.

Beroende på hermeneutisk för-förståelse blir utfallet av bibeltolkningen därefter. Tror man t.ex. inte att Gud skapat världen blir det svårt att tolka Bibeln som att människan har en själ som något distinkt från djuren (för när i evolutionens långa kedja skall apan ha gått från att inte ha en själ till att plötsligt ha det?) Tror man inte att Gud kan göra under, blir israeliternas uttåg ur Egypten en tolkningsmässig omöjlighet – och har resulterat i fantasifulla uppfattningar om hur det under fångenskapen i Babel diktades om hur spridda stammar i Kanaan på något sätt blev monoteistiska, uppfann patriarkerna och fabricerade löftena om landet. Tror man inte att Gud skapade människan komplementärt till man och kvinna som något likvärdigt men distinkt olika, blir det lätt att tolka alla möjliga kombinationer av sexualitet som acceptabla, för accepterar man inte Bibelns grundläggande undervisning om skillnaden manligt/kvinnligt, kommer ens bibeltolkning troligen bli blind för vad Skriften faktiskt säger om hur denna skillnad skall levas ut (sexuellt endast i äktenskapet).

Detta är näraliggande och lätt förståeliga exempel (jämför Herren Jesus samtal med rådsherren Nikodemus: “Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?” John 3:12), men vi människor måste börja där i rätt bibelsyn (omvärlduppfattning) , om vi skall få skriftbaserade förutsättningar för att kunna förstå de större och djupare teologiska ämnena: inkarnationen, treenigheten, försoningen, rättfärdigförklarandet. Utan ankarfäste i de enkla och näraliggande frågorna, blir vi lätt vindarnas och vågornas rov, och driver med i samtidens bibeltolkningstrender.

Importerar man en världsbild som är främmande för Bibeln (man kan sedan säga sig ha hur “hög” bibelsyn som helst) blir alla bibeltolkningar möjliga, men de skorrar falskt. Tag ett musikstycke som skall spelas i vanlig C-dur: sätt en mängd förtecken, halvtonshöjningar eller -sänkningar i partituret, och det låter inte alls som det ska, oberoende hur skicklig pianist (exegetisk bibeltolkare) man än är. Det blir däremmot harmoniskt om man spelar som stycket var tänkt (Guds avsikt med skapelsen, möjliggjort genom Kristi verk) även om det sker i en värld fylld av störande disharmoniskt brus.