I hbtq-debatten som just nu rasar, uppenbarar sig en ny frontlinje, mitt i allt luddigt tal om att man bekänner sig till heteronormen och inte kommer att just viga samkönade och ändå bejakar utlevd homosexualitet i Församlingen. Frontlinjen handlar om tolerans som ny definition av vad kärlek är.

En obetydlig (Matt 5:19) person, Niklas Piensoho, är föreståndare för vad som en gång var norra Europas största pingstförsamling. I en äldre generation troendes sinnen är föreståndarskapet i den församlingen fortfarande något stort: där var Lewi Pethrus var pastor, under pingströrelsens glansstid. Medialt sett lever detta kvar. Även en obetydlig person kan genom den position han/hon har få ett större inflytande än vad som annars vore motiverat, något jag tror de som förespråkar utlevd homosexualitet för frälsta i Guds Församling hoppades skulle gynna deras sak när “Filadelfias i Stockholm föreståndare” uttalade sig – en del visste nog vad han skulle komma att säga. Piensoho sände upp testballonger i hbtq-frågan redan för circa tio år sedan, så tendensen var klar. Hans ställningstagande nu borde inte överraska . Men även om det inte gör det, går det att känna stor sorg.
Och förstås, stor upprördhet hos alla dem som inte insett, eller velat tro sina sinnen om vad som skulle komma. Jag tror det finns en yrvakenhet i den församling jag själv tillhörde för 32 år sedan. Vad gör man nu? Kan inte församlingen ta sig samman och sparka Piensoho, så blir det ett greppande efter halmstrån; något skäl för att vara kvar. Och halmstrån finns det gott om:

Dagens debattredaktör och ledarskribent Frida Park anslöt sig till Sarons i Göteborg linje: acceptera “samkönade relationer” (utlevd homosexualitet), med den knorren att det hela handlade om kompromiss och tolerans, Dagen 220429 “Striden om samkönade äktenskap är inte Kyrkans värsta”. Hon menade att kyrkornas olika dopsyn skulle vara något jämförbart. Dagens debattpolicy fungerar med detta som riktmärke nu som en myrlejongrop: hur mycket myrorna (hugade debattskribenter) än bemödar sig, så glider allt ändå ned mot botten; ju mer de stretar emot och försöker klättra upp, desto mer rasar sanden, för nedåt skall det.

Därför skall det inte överraska att Dagen publicerar (221109) Magnus Malms kulturessä “Vi godtar inte olikheter – därför hotar hbtq-frågan att splittra kyrkan” strax efter att det börjat stå klart vart Niklas Piensohos onsdagsbibelstudier i Stockholms Filadelfia skulle landa. Malm gör jämförelsen med Paulus hantering av matfrågan och att särbehandla dagar “Egentligen rätt tunga frågor som definitivt hade potential att splittra kyrkan”, i Romarbrevet kap 12 och 14; gör jämförelsen med kung Salomos visa domslut i 1 Kungaboken 3:16-28, där om inte den rätta modern avstått från att hävda sin rätt, barnet hade klyvts; hänvisar till teologen och motståndskämpen Dietrich Bonhoeffers Liv i gemenskap och citerar: “Att bära den andres bördor betyder här att stå ut med honom sådan han är, sådan Gud skapat honom, att bejaka honom och finna glädje i själva motsättningen”. Starka bilder alla tre, men har de med hbtq-frågan att göra? Bonhoeffer hade en oerhört strikt äktenskapssyn; det är ytterst tveksamt att likställa Paulus “godtag-varandra-attityd” angående mat- och firningsdagar med något Paulus i Romerbrevets 1:a kapitel kraftigt vänder sig emot. Men exemplet med de två prostituerade och det överlevande barnet i 1 Kung 3 då? Här närmar vi oss pudelns kärna i Malms essä: “Om kyrkan däremot är vår moder, en levande organism, då finns det något som är viktigare än att ha rätt.” Det vill säga: kyrkan är något mer i sig själv än omvända och troende människors gudsrelation med och igenom Jesus. Sakramenten och ämbetsutövningen borgar för detta; sakramentalismen borttar i sig behovet av omvändelse och tro: se på hur Svenska Kyrkan de facto fungerar. Dagen har senaste tiden fler artiklar med samma tendens.

I söndags 221113, predikade EFK’s missionsdirektor Linali Newman i Korskyrkan, Uppsala under en dag med EFK’s internationella mission i fokus. Denna församling har efter en lång debatt landat (utan omröstning, men av teologiska skäl) i att man står fast i en biblisk och hävdvunnen syn på samkönade relationer (utlevt homosexualitet): äktenskapet är för en man och en kvinna. Newman hade nu fräckheten att som gästpredikant (YouTube, från 53:20) i detta sammanhang ge sig in i vad denna lokala församling kommit fram till, av liknande skäl som Frida Park och Magnus Malm ovan. Den nya definitionen på kärlek är tolerans, för då blir det fred.

Vad innebär då tolerans som problemlösningsnyckel för hbtq-problematiken i Guds församlingar ? (Vi lever i ett sekulart, liberalt samhälle, där människor har rätt att leva som de vill; kanske viktigt att framhålla.) Det innebär steget förbi och utöver att acceptera “samkönade relationer” (lurig term – samboskap inkluderas underförstått – för utlevd homosexualitet); det är redan inkluderat hos dem som propagerar för kompromiss och tolerans, vilket nu blir det allt övergripande begreppet. Jag tror inte man behöver vara profet för att förutsäga att detta blir den nya frontlinjen, en linje där alla skuggor är grå och alla linjer lika diffusa: där det finns tolerans, där finns kärlek; den som tolererar är kärleksfull; den som inte kompromissar och tolererar är … (ja, vi får väl se vilka hatblommor som skjuter upp här).

Men: argumentet med tolerans är grundfalskt och alls inte kärleksfullt. Den dag som omvändelsen inte längre förkunnas även för de redan kristna, dvs behovet av förnyelse (omvändelse och förnyelse är språkligt relaterade såväl i grekiskan som hebreiskan), då har man fjärmat sig från vad som är tanken med nåden: “Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Titus 2:11-12). Nåden i Andens liv måste få konsekvenser: “Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Galatians 5:19-21). Det är förförelse att påstå något annat. Se för övrigt Olof Edsingers genomlysande artikel “Har församlingstukten någon plats i dagens frikyrka?“, SEA 221111.

Om inte Kyrkan/Församlingen är något sakramentellt magiskt där Skriften satts ur spel och om inte någon enskild församlingsförening (t.ex. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) till varje pris är något som man måste tillhöra, då handlar det om att handla utifrån vad man rätt enkelt kan läsa sig till i Bibeln utan vägledning av predikanter, enligt Uppsalapastorn Dan Salomonsson.
Antingen får Piensoho gå, eller får man själv gå. Alternativet blir att uppslukas av toleransens grå dimmor.