I den förra bloggposten i detta ämne om bokstavstro (2022-11-23) tog jag upp en aspekt. Här kommer en annan, men med samma rätt oförargliga exempel: “Kalle springer”. Vi är överens — även de som inte tycker man skall läsa bokstavligt; inte gillar bokstavstro — att alla bokstäverna i exemplet är viktiga — för det var inte så de menade när de säger att man inte skall läsa bokstavligt, utan att förstås alla bokstäver är viktiga. (“Kalle springer” är inte detsamma som “Kall ring”.) Bra utgångsläge!

Vi går nu vidare: vad betyder satsen “Kalle springer”?
Dum fråga? Är det inte självklart!
Faktiskt inte, och det handlar om språkets funktion, dvs språkets förmåga att kommunicera. Och hur språket kommunicerar beror på i vilket sammanhang ett uttryck finns.

Tag följande exempel: “Vi är på plats från Radio Stockholm och sänder direkt från Lidingöloppet. Mycket folk som tittar på och god stämning ute i spåret. Vi står här just vid Karins backe efter 28 kilometer, och här märks det att många börjar krokna, och knegar sig sakta uppför. Men Kalle springer med fjäderlätta steg.”
Här har språket en tydlig referens till något utomspråkligt, extralingvistiskt. Det denoterar (dvs hänvisar till; en semantisk term, som har med ords och språks betydelse att göra). Den verklighet reporterns ord refererar till är samma verklighet som de svenska radiolyssnarnas, och som går att specificera med årtal, månad, dag och klockslag. Kalle springer (alltså, medan många andra bara orkar gå). Här tror jag ingen som inte vill vi skall läsa bokstavligt – eller i det här fallet, lyssna bokstavligt – har några invändningar mot vad uttrycket betyder: Klart som korvspad: nån som heter Kalle rör sig framåt där båda fötterna samtidigt inte rör vid marken (till skillnad från tävlings-gång, där åtminstone en fot måste ha kontakt med underlaget), eller helt enkelt: Kalle springer.

Men tag följande exempel istället: “Sylvia sträckte ut sig på divanen. Haschröken vilade tung över rummet och stearinljusen sände ett dimmigt ljus här och var i rummet, och stearinbäckar nedför vinflaskorna de var nedstuckna i. Anoushka Shankars sitar löd dämpat från högtalare någonstans. Elefanternas steg hörs ljudlöst, och tigrarna klampar fram. Alla apor står som stoder, men Kalle springer. Sylvias ögon var slutna, munnen log lyckligt och handens grepp om vinglaset slappnade sakta…”
Vad betyder “Kalle springer” här? Av sammanhanget framgår, att bilden eller händelseförloppet är en dröm, eller kanske en hallucination. Orden här har ingen referens till verkligheten utanför språket, de denoterar inte något i den verklighet som läsaren – eller lyssnaren – till dessa rader befinner sig i. Bokstavligt är det så i Sylvias halvt omedvetna, kanske omtöcknade, föreställningsvärld att “Kalle springer”, men han gör inte det egentligen — och det torde såväl “bokstavstroende som icke-bokstavstroende” hålla med om.

Så: skillnaden mellan dessa texter handlar inte om bokstavligt eller inte bokstavligt utan om det sammanhang ett uttryck är inbäddat i, eller med andra ord om textens genre (texttyp): i det ena fallet ett sportreferat rakt igenom, i det andra en berättelse, som växlar ned till en inlevelsefull beskrivning av en hallucinatorisk dröm, innan den växlar upp till verklighetsrelaterad berättelse igen.
— Fast det är inte hela sanningen: Medan den första texten är ett direktsänt referat, en rapport medan händelser i en gemensam verklighet utspelar sig, är den andra en berättelse i förfluten tid, och vi vet inte om den är fiktiv (“påhittad”, dvs skönlitteratur). Antagligen är den det, på grund av den sömlösa (alltså inte sömnlösa ;-)) övergången till drömmens närvarande tid, men den behöver inte vara det; det kan också vara ett berättargrepp för att levandegöra Sylvias upplevelse.

Dessa texter har alltså olika förhållande till verkligheten, olika historicitet.
Om vi nu tar med oss dessa insikter till läsningen av en text i Skriften (Bibeln), t.ex. Lukas evangeliums första kapitel, så finner vi där ett brett anslag, ett definitivt anspråk:

“Många har sökt sammanställa en skildring av de händelser som har inträffat bland oss,
så som det har berättats för oss
av dem som redan från början var ögonvittnen och Ordets tjänare.
Sedan jag noga efterforskat allt från början
har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning
för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta
hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” Luk 1:1-4

När därför Lukas, (“vår älskade Lukas, läkaren” – Paulus i Kol 4:14) fortsätter sin berättelse, har han noga undersökt och intervjuat, särskilt Jesus mamma Maria, hon som “bevarade och begrundade” i sitt hjärta allt som hänt (Luk 2:19), och som följd av det gör anspråk på att berätta historia, om sådant som hänt i verkligheten, utanför språket:

Då sade ängeln till henne: “Var inte rädd, Maria!
Du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus…
… Då sade Maria till ängeln: “Hur ska detta ske?
Jag har ju inte haft någon man.”
Ängeln svarade henne: “Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig.
Därför ska barnet som föds kallas heligt och Guds Son. Luke 1:30-31, 34-35

— Men vad har nu detta med “att läsa bokstavligt” och “bokstavstro” att göra? Det finns väl ingen människa som skulle koppla dessa versar till ett resonemang om bokstavstro/att läsa bokstavligt!
— Jodå. Detta var förra ärkebiskopens paradgren: att man inte fick ta detta med jungfrufödseln “bokstavligt”.
— Men det är ju upprörande! Varför sa hon då inte det direkt och rent ut, att hon trodde det var en myt, dvs en berättelse i en genre som inte har något med verkligheten att göra?
— Antagligen därför att alltför många troende då skulle “slagit bakut”: att det viktigaste om Gud skulle vara myter, dvs något ohistoriskt, alltså något som inte hänt. Mycket enklare att köra med “inte-läsa-bokstavligt”-tricket: det går hem i alla sammanhang!
— Men hur kunde hon komma undan med denna undanglidning, detta försåtliga sätt att underminera tron (1 Joh 4:1 ff)?
— Hon var en de kristna tidningarnas, särskilt Dagen, “gullflicka” (jft “gullgosse”), som skulle omhuldas och på allt sätt skyddas från sakliga ifrågasättanden.

SENS MORAL: Anklaga inte någon för “att läsa bokstavligt” innan du vet vad du talar om; innan du vet vad du menar.
Du kan annars få mer än vad du egentligen önskar och vill ha.