Varför förlåta? Är det därför att det är det mentalhygieniskt mest gynnsamma? Att slippa fastna i bitterhet och grämelse? Handlar förlåtelse i första hand om mig själv, att jag skall må bra? Det finns många självhjälpsböcker som påstår det. Till viss del ligger det sanning i det argumentet för att förlåta: det finns många positiva fördelar för egen del, men det kan inte vara slutmålet.
Med försoning är det annorlunda: här är två parter inblandade. Att “försona sig med sig själv” lyfter bort försoningsbegreppet från dess verkliga sfär, och innebär något annat, troligen att “förlåta sig själv” – vad nu det kan innebära, troligen en variant av det egencentrerade ovan.
Nej, såväl förlåtelse som försoning berör vår relation till andra, och syftet är en återupprättad relation. Men går det att restaurera en gemenskap som sargats av överträdelser, svek och synd? Allt är möjligt, om än svårt och tar tid. Det är viktigt att inse. Ibland framställs detta med att förlåta och försonas som att det är en “quick fix”: förlåter man och försonas man med andra är allt plötsligt bra, eller bör, eller måste vara bra. Så går tankegången i många fall, en sorts snedhyllning, en kantträff, till hur man tänker sig att Gud förlåter.
Men förtroende är något som utvecklas över tid. Det är en frukt som inte kan stressas fram, lika lite som frukt på ett träd kan förmås mogna i mars månad. Och förtroende är en viktig ingrediens i en återupprättad relation; ja, den ligger till grund även för en relation som inte utsatts för något brott: man måste kunna lita på varandra, och när tilliten förstörs genom falskhet och lögn, synd och svek, bryts relation. Det tjänar ingenting till att förneka att så blir fallet; att “låtsas som att allting är bra ändå”, att “gå vidare som om ingenting hänt”, för skadan finns där, och hinner förr eller senare ikapp även de mest heroiska förnekanden och föresatser.
Försoning utan ånger, bekännelse, omvändelse, bättring, gottgörelse existerar inte. Det är verklighetsflykt att tro annat. Och försoning är nödvändig komponent i att reparera ett förhållande till andra människor, en gemenskap, en relation. Den som förgått sig mot en annan behöver inse överträdelsen och söka förlåtelse. Det är här att ge förlåtelse blir på riktigt, på allvar, inte till för att jag själv skall må bra, utan för att min relation med den andre/den andra skall kunna på sikt återupprättas.
Målet för förlåtelse och försoning är återupprättad relation.
