Fram till #Meetoo-rörelsen 2017 var den främsta försoningsmodellen i svensk kristenhet: “Förlåt, glöm och gå vidare”.
Detta gällde den förfördelade, “offret”.
Ingen försoningsmodell behövdes för förövaren, “för Gud är god och nåden gäller”.

Det kunde också kallas “sopa-under-mattan-teologi”, eller kanske hellre “struts-teologi” (gömma huvudet i sanden).
Om det inte varit för #Meetoo hade nog det tänkandet regerat ostört, men i den allmänna upprördheten över sexuella övergrepp mot kvinnor insåg nog alla andliga ledare med en gnutta självbevarelsedrift (här ofta väl utvecklad) att det nog vore bäst att “ligga lågt” med teologiska råd.
Men: skedde det någon tillnyktring? Jag tror inte det. Förlåtelseteologin i samtiden är fortfarande förvriden. Skälet är troligen bristande insikt i Skriften.

Förlåtelse är något den förfördelade, offret, ger. Hon kan i sitt inre ge det redan innan förövaren ångrar sig, bekänner och söker försoning, och även utan att så sker (se min bok Förlåtelse som nödvändig frihet (Discursia förlag, 2015).

Om förövaren inser sin överträdelse, och söker försoning genom att inse, känna ånger och erkänna finns förutsättningar att förlåtelsen skall kunna tas emot och förtroendet och relationen på sikt återupprättas, men inte detta förutan. Särskilt inte genom att endast, som oftast sker, “be om förlåtelse” och räkna med det per automatik.

Det innebär att termen “oförsonlig” som beteckning för någon som utstått en oförrätt och inte vill eller kan “förlåta, glömma och gå vidare” är malplacerad.
“Oförsonlig” bör den människa kallas som förgått sig mot en annan och inte erkänner sin synd och inte vill omvända sig, inte ångrar sig och inte vill ställa till rätta, alltså inte söker mellanmänsklig försoning, dvs förlikning.
Det är den rätta beteckningen på rätt person, där hör den hemma. En sådan är oförsonlig.

“Oförlåtande” kan den kallas som fått utstå en oförrätt, men inte vill förlåta, trots genuin omvändelse från förövaren. Jag tror detta är rätt sällsynt.
Kanske vanligare är oförlåtenhet hos den som drabbats och där förövaren glatt seglat vidare i livet. Det sortens brist på inre förlåtelse skadar offret än mer och binder honom/henne vid förövaren. Enda sättet att bli lösgjord från bindningen är att förlåta.

Min bok jag nämnde är inte perfekt, men bra nog för att få en korrekt bild av Bibelns bild av Förlåtelse, Försoning och Förtroende – för upprättad gemenskap.
Efter sju år står den sig: många bra titlar i ämnet har producerats internationellt sedan dess, men inget i dem motsäger huvuddragen, utan snarare förstärker dem.