Monthly Archives: September 2023

Evangelisk omvändelseförkunnelse

Evangeliet, Omvändelse


Vilken var skillnaden mellan Johannes Döparens och Jesus´ verksamheter?

Johannes predikade omvändelse. Evangelisten Lukas (3:1-20) har den mest detaljerade beskrivningen av vad hans predikningar innehöll, där kärnan i hans budskap var “Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen” (v. 8). “Med många andra ord förmanade han folket och förkunnade evangeliet för dem” (Luk 3:18). Det goda budskapet hos Johannes var han som strax skulle komma.

Johannes var unik. Jesus höll honom högt: “Bland dem som fötts av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen” (Matt 11:11). Johannes uppträdde också i en enastående unik tid: alldeles före Jesus´offentliga framträdande. “Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att lossa remmen på hans sandaler. Han ska döpa er i den helige Ande och eld”. (Luk 3:16)
Johannes var alltså omvändelseförkunnare, men inte endast. Han pekade på Jesus, som själv är den goda nyheten.

Men Jesus då? Hur såg han på detta med omvändelse? Var detta med omvändelse liksom med en startraket för en rymdfarkost, som, när det kraftfullt lyft farkosten den första streckan, utbränd och förbrukad faller av ned till jorden? Skall man förstå Johannes omvändelseförkunnelse på det sättet, och att nu är det endast nåden som gäller? Citerade inte Jesus själv i Nasarets synagoga: “Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19)? Inte ett ord om omvändelse där!

Det går att plocka ut enskilda bibelord och bygga alla möjliga teser på dem. Men teser skall byggas på helheten. Evangelisten Markus skriver: “Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!'” (1:14-15). Här finns fortfarande omvändelsen med. Och det är inte så konstigt. Jesus framhåller senare att synd framför allt kan definieras som otro: “Och när han [den Helige Ande, Hjälparen] kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom. Om synd: de tror inte på mig (Joh 16:8-9). Omvändelse behövs för att kunna tro.
Detta framgår tydligt i Luk 5:32: “Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.” (Och för den som hänger upp sig på ordföljden i Sv FB 2015:s översättning (Bibel2000 översätter lika) och tänker att omvändelsen endast gäller de rättfärdiga, och att syndare slinker in ändå: “I have not come to call the righteous, but sinners to repentance.” (NIV, ESV); här är dessutom grundtexten för er som kan grekiska: οὐκ ἐλήλυθα καλέσαι δικαίους ἀλλὰ ἁμαρτωλοὺς εἰς μετάνοιαν. Även andra idiomatiska översättningar (på tyska resp. franska) förstår vilka den omvändelse Jesus talar om, är till för: “Ich bin gekommen, um Sünder zur Umkehr zu Gott zu rufen, und nicht solche, die sich sowieso für gut genug halten” (Hoffnung für Alle); “Ce ne sont pas des justes, mais des pécheurs que je suis venu appeler à changer” Bible du Semeur.)

Så vart vill jag komma? Att det inte var skillnad på Johannes döparens budskap och Jesus’ budskap? Nej, det fanns en skillnad. Båda predikade omvändelse. Johannes evangelium bestod i att peka framåt mot honom som snart skulle komma, men Jesus var själv evangeliet. Han personifierade det genom sin närvaro. Evangeliet var där, närvarande parallellt med omvändelsebudskapet.

Evangelisk omvändelseförkunnelse kan alltså inte innebära: “omvänd dig, så får du evangeliet (Jesus) senare”, utan omvändelseförkunnelse och evangelieförkunnelse måste komma samtidigt. Petrus pingstpredikan är ett bra exempel på detta. Här föregår förkunnelsen om Jesus omvändelsemaningen. Det går att kasta sig ut från det brinnande huset, därför att ett stort välkomnande brandsegel är uppspänt och hålls av de stadigaste armar:

“Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.”
När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?’ Petrus svarade dem: ‘Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva'”
(Apg 2:36-38).

Problemet är, att det idag förkunnas ett evangelium utan omvändelse. Det är väl därför det är så svårt, känns så onaturligt, att förmana i kristna församlingar. Den som aldrig omvänt sig har förstås svårt att se varför han/hon skulle behöva göra det, eller i något avseende ändra sig eller tänkesätt, efter att han/hon (tror att de) kommit till tro. (Se föregående blogg.) Utan omvändelse är man dömd att tro på sin tro. Evangelisk omvändelseförkunnelse hjälper tron till fäste i Jesus, hans person och verk.

C.H. Spurgeon uttrycker detta mera rakt på:

Förmaning troendeförsamlingens existensberättigande

Lokalförsamlingar

Om inte predikan följs upp av förmaning, menar då predikanten vad han säger?
Blir inte då predikan en uppvisning i talekonst, en förnöjelse för dem som lyssnar under en förmiddag, ett berättande av anekdoter, eller för dem som har talang för sådant, ett dramtiskt framförande där man mer minns hur predikanten sade något än vad, eller ett så skickligt användande av bilder och illustrationer att dessa fullkomligt dränker det lilla bibelord som också slank med?
Har inte predikan idag blivit något som skall avnjutas eller avsmakas och där konnäsörerna i efterhand vid kaffeborden kan bedöma om pastorn “fick till det”, eller inte?
Rör predikningarna oss överhuvudtaget? Om inte, vill jag föreslå att det beror på brist på komponenten förmaning.
Inte så unde Nya testamentets tid och i Paulus predikningar:
“Honom [Kristus] predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att föra fram varje människa som fullkomlig i Kristus.” (Kol 1:28)
Här står t.o.m. förmaning före undervisning och båda som uttryck för vad Paulus´predikan innehöll. Paulus hade alltså ett klart syfte med sitt predikande, att människor skulle bli mer lika Jesus och för att åstadkomma detta förmanade och undervisade han.

Vad är då förmaning?
Det grekiska ord som i Kol 1:28 översätts med förmana, νουθετέω (noutheteō), är sammansatt av två ord, ett som betyder “sinne” och ett som betyder “sätta, ställa, lägga”, så betydelsen har att göra med att “lägga på (någons) sinne” “inpränta”, alltså inte endast visa upp, utan placera. Beroende på sammanhanget kan “förmaning” ha positiv (uppmuntra) eller negativ (tillrättavisa) klang.

Bibelstället i Kol 1:28 är inte isolerat:
“Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar”. Acts 20:31 (Paulus´avskedsord i hamnstaden Miletus, till de äldste i Efesus)
“Vi uppmanar er, bröder: förmana de oansvariga, uppmuntra de missmodiga, ta hand om de svaga och ha tålamod med alla.” 1 Thess 5:14 (Här används det grekiska ordet παραμυθέομαι (paramutheomai) för “uppmuntra, trösta”.)
“Var inte hård mot en äldre man. När du förmanar honom, tala som till en far. Förmana yngre män som bröder, äldre kvinnor som mödrar och yngre kvinnor som systrar i all renhet.” 1 Tim 5:1-2 (Förmaningen skall inte vara mekanisk utan anpassad efter vem som lyssnar. Den som förmanar skall vara medveten om sin roll.)
“Predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning 2 Tim 4:1-2 (Paulus riktar denna förmaning till Timotheus i slutet av sitt liv, och inramar det med: “Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike:” respektive: “Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra.” 2 Tim 4:3

De olika bibelställena visar också att förmanandet inte behöver ske från (skyddet av) predikstolen, utan som en del i umgänget, den kristna gemenskapen (koinonia). Ja, till och med i samband med sång kan förmaning ske: “Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan”. Kol 3:16 Det bör ge en särskild tankeställare. Sång och musik har ju blivit show och uppvisning, än mer än predikningar.

Men skall man inte predika Ordet och låta den Helige Ande göra resten? Uppenbarligen var det inte så de nytestamentliga predikanterna och bärarna och de andliga tjänsterna (Ef 4) såg saken. Kanske beror det på att man med kristen gemenskap menade något mer än “gottigott och gulligull”? Jag tror det. Man brydde sig om varandra på riktigt, dvs man lade sig i varandras liv (se dock Paulus differentieringar om till vem och hur, ovan). Man var alltså inte likgiltiga inför varandras väl och ve. Bristen på förmaning kan tyda på det senare.

Om det inte sker förmaning i troendeförsamlingar, dvs förmaning i Kristus utifrån vad den troende har i Kristus (Fil 2:1), vad har då frikyrkoförsamlingar för existensberättigande? Det vill säga: tror man då på det man förkunnar, att ett möte med Jesus förvandlar, att man kan bli frälst och veta om det, att det finns pånyttfödelse, ett förr och ett nu, att man i kraft av tron på Jesus kan bli förvandlad och kan leva annorlunda?