Sten-Gunnar,

Tack för ditt svar, som jag här kommentarar:

1. Samfundsfrågan i ljuset av pingströrelsens historik som friförsamlingsrörelse.

Det fanns alltså ingen genomgående reflexion och strategi bakom att ta kontroll över ‘varumärket’ ‘Pingst’, utan en brandkårsutryckning på grund av insides information från Civildepartementet. Men var det bra?

Under pingströrelsens första decennier, när församlingar ‘ordnades’ — observera inte ‘grundades’ eller ‘planterades’ (som det så missvisande heter idag när det redan finns kristna församlingar på en plats) — dvs det tillsattes äldste och man bildade även en förening för de juridiska aspekterna av att äga egendom och avlöna anställda, så fanns inget samfundsnamn. Liksom i tidigare väckelser var det de utomstående som gav namnet, här ‘pingstvänner’. Själva kallade man sina församlingar ‘Filadelfia/Saron/Gilead/Sion/ osv’, och man var medlem i dem, för övrigt (hoppas jag) rätt och slätt ‘kristna.’
Det var bra. Det var ödmjukt, för det gjordes inga anspråk på att utgöra det enda uttrycket för Guds församling på en plats.
Först mycket senare ändrades namnet till ‘Pingstkyrkan/Pingstförsamlingen’ och undertiden uppkom även tesen om ‘en (pingst-)församling på varje plats.’
Det var inte bra, för det var högmodigt i dess implikationer, nämligen att andra kristna inte utgjorde Kristi Kropp på en plats i lika hög grad.
Ur ekumeniskt perspektiv var det alltså negativt.
Så när du inför ‘varunamnet’ ‘Pingst’ är det den logiska fortsättningen på en omstridd utveckling som hållit på länge.
Men det är mer än så: det cementerar genom att formalisera.

Dessutom tycker jag det är övermaga att själv kalla sig ‘Pingst’, som om inte den Helige Ande vore till för alla kristna, eller som att detta samfunds medlemmar skulle ha Anden mer än andra kristna. (Jag tror ‘Försoningen’ eller ‘Uppståndelsen’ som namn på samfund skulle fungera på samma tveksamma sätt; jämför även att namnet ‘Svenska Kyrkan’ efter skiljandet från staten också är högmodigt exkluderande — är vi andra danska kyrkan eller holländska kyrkan, eller något mindre än svenska?)
För övrigt lämnar den ospecificerade titeln ‘Pingst’ osäkerhet; Evangeliska Frikyrkan, Equmeniakyrkan berättar mer vad det handlar om: att det är samfund. ‘Pingst’ har något mystiskt över sig, som jag tror lätt leder till vidskeplig övertro på samfundsledningen.

Så, jag kan inte se något positivt i ‘namnsäkringen’ för samfundet.
‘Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut…’ 1Mos 11:4, kommer till mitt sinne, och jag tror tanken har sin bärighet här. Nu håller man på att ‘bygga sig en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen’ (samma v.). Då liksom nu tror jag inte Herren är imponerad.

Men detta är trots allt ‘bara’ namnfrågan vad gäller en av mina punkter: samfundsbildningen.
Jag skriver här vad jag även sagt på annan plats:

Jag insisterar på att jag inte förstår skillnaden mellan ‘Pingst-fria församlingar i samverkan’ och ‘Samfundet Pingst’.
För att ge en bild hur jag uppfattar saken: Pingst ffs uppfattar jag som en tambur: man tror man kommit in i ett hus, men det är ett mellanstadium mellan att vara utanför och innanför. I en tambur får man stå med ytterkläderna på tills man blir insläppt i salongerna, dvs Samfundet Pingst.
Man kan heller inte komma in direkt i salongen, utan endast via tamburen. På så sätt blir ‘salongen’ skyddad från snö och regn och blåst och leriga skor från världen utanför.
Du kan säkert förklara den juridiska skillnaden mellan dessa två organisationer! — och inte minst: varför båda finns? Du, om någon, borde kunna det.
Sedan finns ju konstruktionen ‘Pingst Pastor’ också. Den uppfattar jag som ett inre rum innanför salongerna, dit endast några släpps in och där de verkliga samtalen förs.
Detta skapar en situation där ‘bollen alltid finns någon annanstans’; dvs beslut och ansvar ligger inte i samma forum. Eller: — är denna ‘tredje instans’ ett ‘barn av konstruktionen’; en utveckling som skett efter dig?

1. Det förtroendefulla samtalet.

Historieskrivning är en svår konst. Alltid sker ett urval av vilka fakta som skall tas med. Alltid berättas det som hänt utifrån ett visst perspektiv. Oftast sker bägge med ett syfte.

I den Dagen-intervju om Samfundsbildningen får journalisten intrycket av att du är ‘lurig’, medan du själv säger ‘strategisk’. När du skall redovisa samma skeende i din Gästblogg här har det blivit så att Riksföreningen Pingst ffs (hela eller några vissa inom den?) året innan bett dig och Filadelfia i Stockholm om samfundsregistrering.
När det gäller samtalet innan ny förestångare skulle föreslås efter Karl-Erik Heinerborg, så motsägs det ordnade tillvägagångssätt du redovisar – och som jag inte ifrågasätter att du hade suveränt mycket bättre insikt i än jag – av den indignation, den förtrytelse och den upprördhet bland böneringsledarna i det möte i 250-salen som jag hänvisar till. Andra som jag talat med har samma minnesbild. Det finns också en inre motsättning i ditt sätt att återberätta händelsen eftersom det kan tolkas som att du distanserar dig från själva det faktum att det i ett församlingsmöte beslutades att referensgrupper skulle tillsättas; “Det blev rätt stor uppmärksamhet när det begav sig … [att] skulle ta hjälp ur församlingen för att lösa efterträdarfrågan.” Frågan som då uppkommer, blir hur du hanterade den.

Jag tror inte vi kommer längre än så här när det gäller att beskriva ‘vad som verkligen hänt.’

Jag talar i min ursprungliga blogg om en “trefaldig björntjänst,” för jag upplever ditt agerande som olika aspekter av ett skeende, där (för att gå in i La Fontaines fabel om den tama välmenande björnen som gjorde en ‘björntjänst’) det var fullt av flugor som satte sig på sovande trädgårdmästare – och där du för mig framstod som en mer hedervärd och redig björn än de flesta – alltså i ett sammanhang där jag upplevde samtalsklimatet som ett gungfly; ja, ett bottenlöst kärr. Ve den som inte hoppade på rätt tuvor! Ve den som hade ‘för tung ryggsäck’!

– – –
Även mitt svar på ditt genmäle blev långt, och ändå har jag frågan om Bibeln som referenspunkt kvar.
Jag återkommer till den i en andra del.

Med vänlig hälsning,
Bo Krister