Är politiker bovar i kyrkovalsdramat? Det verkar så, om man ser på debatten, särskilt från deras håll som vill ha en kyrkligare kyrka.
Se t.ex. Annika Borg och Johanna Andersson på DN Debatt 2017-09-16 “Dags för Svenska kyrkan och staten att gå skilda vägar”.

Men har kyrkan själv inget ansvar för sakernas tillstånd?
Lag om Svenska kyrkan, 1998, reglerar relationen mellan f.d. statskyrkan och staten. Rätta mig om jag har fel, men denna konstruktion gick kyrkan med på. Och när höjdes röster från biskoparna, för att ändra detta sakernas tillstånd? Och finns det egentligen bland de breda lagren aktiva i Svenska kyrkan verkligen en vilja att vara fria från staten, dvs ingen statsinsamlad kyrkoavgift, till att börja med? (Bara därför att frikyrkorna nappat på betet gör inte konstruktionen mer fri.)

Politikerna utnyttjar således bara den möjlighet de har att påverka i ett sammanhang som för dem är “underexploaterat” vad gäller möjligheter att föra fram sådan uppfattningar som de ändå uppfattar att kyrkan har, och som de menar att deras partier är bra på att framhålla.
Men borde inte politikerna visa takt och hänsyn? Borde de inte respektera kyrkans helgd? Kanske de inte har någon särskild anledning. Troligen är det för politiker i gemen inte så, att evangeliet om Jesus Kristus, omvändelse och tro, är något de inte uppfattar som särskilt centralt för kyrkan. Kanske de inte riktigt vet vad det handlar om. Det är heller inte detta – och vad det innebär – som finns med som centralt argument när kyrkan försöker få människor stanna kvar och inte lämna.

Låt oss se sanningen i vitögat: staten (i en demokrati: politikerna) betalar för kyrkan och vill ha något att säga till om. Är det så märkligt?