Om nu inkarnationen är så viktig, varför hör man då så lite talas om den?
Jag tror det beror på några välvilliga men missriktade övertolkningar:

“Vi måste låta Ordet inkarneras i oss!”
Har du hört den uppmaningen?
I predikningar betyder det ofta att vi skall ta vår tro mer på allvar; att det skall bli konsekvenser; att man skall göra något för Gud.
Vällovligt, men fel.
Det finns inga indikationer i Nya testamentet på att Inkarnationen skall användas på det sättet.
Guds människoblivande var en engångshändelse, då den evige, andlige Guden själv trädde in i sin skapelse, något så oerhört, att det inte ryms i kategorin under: det är större än så, mer än ett mirakel.
Vi människor däremot är redan skapade. Redan i vårt utgångsläge är vi “i köttet”.
Om vi skall ta vår tro på mer allvar handlar det om att vandra i Anden; att fyllas med Anden.
På grund av syndafallet är vårt behov inte att “Ordet skall inkarneras i oss”.
Tvärtom behöver vi fyllas med Anden från Honom som en gång blev människa, och efter sitt ställföreträdande liv och offer förmår hjälpa.
Äran tillhör Gud endast.

Ett bispår i denna välvilliga, men missriktade tolkning är uttrycket: “Vi skall vara vägröjare för Jesus som Johannes Döparen var.”
Fel det också.
Även Johannes var unik. Han kom en gång, den störste bland profeterna, enligt Jesus, och banade vägen för honom som fötts på ett fullkomligt unikt sätt, och som sedan finns. Jesus har redan kommit.

En annan typ av missriktad övertolkning av Inkarnationen möter vi i de sakramentalistiska kyrkorna. (Sakrament = en handling som verkar oberoende av människans tro, om man skär bort det teologiska finliret).
Här blir Jesus närvaro i nattvarden till en sorts Inkarnation: “Gud kommer varje gång oss till mötes i brödet och vinet.”
Vackert tänkt, men fel (vågar jag faktiskt påstå), därför att det leder bort ifrån det faktum att Gud redan kroppsligen blivit människa, och i en del liberalteologiskt influerade, men likafullt sakramentalistiska, sammanhang finns en förnekelse av jungfrufödseln, kompenserad med att Gud “på nytt och på nytt kommer oss till mötes vid sitt bord.”

Även här finns en undervariant, och den består i när under liturgin evangeliet skall läsas. I en del kyrkor går prästen går ned i mittgången och evangelieläsningen sker så “mitt bland folket”. Även detta är tänkt att symbolisera inkarnationen.

Allt detta, fastän välvilligt, tar bort fokus på det mest väsentliga: att den preexistente Sonen i Jesus Kristus redan blivit människa. Jesus är Sann Gud och Sann Människa. Denna hans storhet är förutsättningen för vår frälsning: Gudomen trädde verkligen in i vår situation och kan därför frälsa oss.

Övertolkningar tar bort kraften i evangeliet.
Det stora ligger i det enkla.