Några av dem som inte ger en klar bekännelse till jungfrufödseln (som till exempel ärkebiskopen Antje Jackalén) argumenterar att det är så få texter i Nya testamentet som berör detta (som om ett fåtal texter skulle vara något försumbart i sig, till att börja med).

Men berättelsen hos Matteus, se särskilt 1:18,20,24, och Lukas 1:34-38; 2:6,7 är så enkla och knapphändiga av ett skäl: hur skulle de överhuvudtaget annars kunna säga något om detta oerhörda?
Markus är ännu kortare ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son”, 1:1.
Johannes pejlar i sin prolog djupen av inkarnationen i ännu enklare ord ”I begynnnelse var Ordet … och Ordet var Gud … och Ordet blev kött och slog upp sitt tält ibland oss”, 1:1,14.

Beskrivningen av Jesus som Gud hos Markus och Johannes släpper aldrig förankringen i det mänskliga, det som Matteus beskriver ur Josefs perspektiv och Lukas ur Marias.

Åter: det stora i det lilla.
Det är för övrigt aldrig något “stort” vid ett barns födelse; det föds ju så många barn — utom för föräldrarna och medkännande barnmorskor och läkare som visserligen kan dela glädjen, men knappast inse den stora storheten: det kan nog bara föräldrar. Och för dem finns det inget större. Alla vi som varit med vid ett barns födelse (fäder) och burit och fött (mödrar) vet att det inte finns något större än detta. Det är så stort att inga ord räcker.

Det verkligt stora måste man tala om med enkla och få ord.