Micael Grenholm förespråkar att församlingar bör sälja sina kyrkobyggnader, få miljontals pengar över för att ge till fattiga och använda till mission, och själva i stället samlas i många husförsamlingar om max 20-30 personer enligt förebild av hur vi kan förstå att den nytestamentliga församlingen fungerade, Dagen 2014-05-16.
Hans oemotsägbara tes är: “Kyrkan är inte sin byggnad.”
Men är det en utopi?

Ja och nej.

Ja, därför att det inte kommer att hända därför att församlingar (i Svenska kyrkan och i Frikyrkorna) inte är mogna för ett sådant radikalt grepp (och i fallet med Svenska kyrkan därför att Fornminneslagstiftningen, eller liknande, förbjuder det; kopiösa summor kommer fortsatt att ägnas åt underhåll).
Inte mogna på vilket sätt? Jag tror man inte är mentalt mogna för att flytta det man gör i kyrkor in i hemmen. Det har vuxit upp en sakral ‘byggnadens’ teologi (i frikyrkor kanske mer en ‘byggnadens praktik’): att ‘ta nattvarden’ måste liksom ‘pumpas upp’ av en sakramental inramning för att ‘fungera’, vad än man nu lägger in i denna handling.
Ett annat sätt (och det finns säkert flera) handlar om själva bemyndigandet av de kristna ‘lekmännen’ (dum term). Skulle präster och pastorer vara mentalt redo att släppa det beroende av sig som församlingsmedlemmar har, och skulle församlingsmedlemmarna vara redo att i direkt tro på Herren börja leva ut hela sin tro i vardagen? Tror du det?
I bägge dessa fall behövs nog en radikal sinnesändring först, eller vad tror du?

Nej (inte utopiskt), därför att det uppenbarligen var på detta sätt den första kristna församlingen levde sitt liv, och det fungerade ju, eller hur?
Eller, det kanske inte gjorde det, egentligen, efter våra mått och preferenser?