Jag har besökt EFK-församlingar i olika städer. Jag nämner detta, för det handlar här om en evangelisk fri kyrka, där man kan tänka att Evangeliet skall stå i centrum, både vad gäller förkunnelse och mottagande.

OK, så vad gäller saken?
Ljus och ordlöshet.
I dessa församlingar inbjuds under ‘eftermötena’ (slutet på gudstjänsten) för människor att gensvara på förkunnelse och tilltal genom att antingen gå fram till höger, för förbön, eller till vänster, för att tända ett ljus.
Jaha…?
Jo, jag undrar hur detta med ljuständning hör samman med evangelisk kristendom. Att tända ljus och stå och betrakta lågan är ordlöst, en sorts resignation från att det skulle gå att tala med Gud.

(För att förekomma alla invändningar: jag vet att Gud hör ‘hjärtats tysta bön’, och har själv förundrats över ordet i Ps 10:17 om hur Gud hör hjärtats längtan/trängtan — i hebreiskan är grundbetydelsen för övrigt ‘lutning’, en sort ‘inklination’, FB är trognare originalet än B200 här — så visst! Och Jesus har ju sagt att vi inte skall hopa tomma böner, för vår himmelske Fader VET vad vi behöver redan innan vi ber. Men det är inte riktigt det saken gäller nu.)

För att uttrycka det riktigt ‘Rått’: var i Bibeln står det om att tända ljus som uttryck för bön eller tillbedjan?
Jamen!, allt måste väl inte stå i Bibeln!
Jaså, inte? Varför inte då, i så fall?

Jag saknar det ‘mäktiga bönebrus’ som jag upplevt några gånger i mitt liv, under ‘väckelsetider’, som t.ex. Maranatarörelsen året 1967, eller Filadelfiaförsamlingen i Stockholm andra hälften av 70-talet och en bit in på 80-talet. Nostalgi? Nej, jag tror inte det (är f.ö. rent allmänt allergisk).
Men Psaltaren, Guds stora Bön-och Lovsångs- och Tillbedjans- och Klagans- och AlltVadDuVill -bok av Gudstillvänt tal torde ge utrymme och uttryck för ALLT vad vi kan tänkas vilja säga Gud (och rätt mycket därtill).
I väckelsetider sker allt detta, i en ‘salig blandning’.

Jamen, det kan väl inte vara så farligt att tända ett ljus (“…och låt det brinna … för världens barn,” för det är ju mörkt nu)?
Jo, kanske. På sikt kanske det kan vara det.

Evangeliet är en proklamation, främst en kommunikation i ord, om vad Jesus gjort på korset och i uppståndelsen, och vårt gensvar bör vi inte fumla med, så att det drunknar i något sorts ordlöst drömmande.
Låt oss i stället uttrycka inför Gud vad som ligger på våra hjärtan.
Han vill höra det!