Vad är en konflikt? Ja, det är väl när två eller fler inte har samma uppfattning och ger uttryck för det och då man inte respekterar den andres rätt att tycka; hans/hennes integritet.  Sedan kan en konflikt vara verbal, men förstås även leda till regelrätt krig, med olika medel.

Hur skall man då undvika konflikt?  Den klassiskt svenska varianten verkar vara (så många utländska betraktare och svenska invandrare) att sopa allt under mattan; att inte ge uttryck för olika uppfattningar; kort sagt: konflikträdsla.

Men är inte det bra?  Vad är det för poäng med att älta konflikter?  Vad är det för fel med att det är lugnt och stilla och fridfullt?
För det första:  det är rimligt och att förvänta att människor ser saker och ting olika; har olika perspektiv på tillvaron.  Det är därför naturligt och sunt att det finns olika uppfattningar och att man ger uttryck för dem och står för dem.
För det andra: om det finns olika uppfattningar men dessa undertrycks är lugnet och stillheten och friden bara på ytan. Det är inte bra, fast det verkar så. Och sämst är bristen på respekt för den andre.

I Sverige är vi inom kristenheten rädda för konflikter, därför att det skulle se ut som att vi inte är överens, och som att vi inte älskar varandra; ett spel för gallerierna; eller, om det inte är ren, ful maktkamp.  Kanske feghet?  Vi bidrar säkert alla.

“Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.  Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.”  1 Joh 4:18.  Och lösningen?  “Vi älskar därför att han först älskat oss.” 1 Joh 4:19.