I inlägget Karismatisk 1 argumenterade jag för att ordet Karismatisk bör förstås utifrån vår grundläggande oförmåga att förstå andliga ting: Jesus sände därför en Hjälpare.

Jag vill nu fortsätta att argumentera för att vår hjälplöshet består, och att vi konstant har ett behov av hjälp av Den Helige Ande.
Varför då?
Jo, därför att i en del ‘karismatiska kretsar’ blir man så överväldigad av kraften i Den Helige Ande, och den förvandling det innebär, att man glömmer bort sitt beroende: man ‘har Anden’.
Det, menar jag är ett stort felgrepp, ett tankemisstag.
Man kan inte ‘ha’ Gud.
Tanken är inte att vi skulle få Hjälparen och sedan sluta vara beroende därför att vi ‘har’ Honom.
Det är en grav missuppfattning, som jag tror har sin rot i en misstolkning av Romarbrevet 7, där Paulus beskriver hur han själv kommer till korta: “det goda jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Det förpassas ofta i dessa sammanhang till den förkristna erfarenheten, medan livet med Jesus bara är fyllt av ‘Seger’. Romarbrevet kap 7 beskriver emellertid den kristnes normala erfarenhet av svaghet och tillkortakommanden, låt vara i allt subtilare form ju mer Kristuslivet får ta gestalt i honom/henne: vi blir aldrig fullkomliga här på jorden, däremot alltmer varse vår dubbelhet och benägenhet till synd: ord, tankar, handlingar, underlåtenheter.

Så: min andra punkt med vad jag menar med Karismatisk är att vi förblir hjälplösa i oss själva, även sedan vi tagit emot Anden.

Våra alltmer förvandlade liv kan nämligen aldrig bli grunden för vår rättfärdighet (vilket lätt händer: det är bara seriöst troende som kan bli ‘fariséer), för rättfärdigheten uppenbaras i Evangeliet.