Vad ligger i frasen ovan?

Många församlingar berömmer sig av “ett rikt sång- och musikliv.”
Har jag något emot det?
Kanske.

Ofta blir sången och musiken uppvisningar, uppträdanden, där den mänskliga prestationen applåderas och uppskattas.
Är det något fel med det?
Det beror på.

Om det är en regelrätt konsert, så är det väl OK.
Man njuter av musiken, rytmen och melodin, för dess egen skull, och sångens poesi.
Det gör jag också.

Men när sång och musik hamnar i vägen för tillbedjan och lovsång, tacksägelse och lovprisning av Gud; alltså där vi riktar oss till Gud direkt i andra person (‘Du’), då är något fel. Då lägger sig sången och musiken som en våt filt över vår tillbedjan istället för att hjälpa den (och vad kan väl hjälpa tillbedjan bättre än musik?), då måste vi överväga vad vi sysslar med.

Det “rika sång- och musiklivet” kan skymma viktigare rikedomar.