Den stora faran nu är att bli förnumstig och säga självklarheter.
Vad ligger då på mitt hjärta?
Jo, detta, att oro inte är bön.

Eller, närmare bestämt: det är inte förbön. Vi tänker alla på nära och kära, på vänner, grannar och släktinga, bekanta och fiender, och oroar oss för dem på olika sätt.
Det är inte bön. Oro är inte bön. Oro är inte omsorg, inte ens sympati.
Oro är inte något ädelt eller fint. Det är heller inte ansvarsfullt att oroa sig.
Världen lider, men det är ingen anledning till oro.

Bibeln är chockerande på många sätt.
Tag till exempel vad Paulus skriver i Filipperbrevet 4:4-8 (Bibel 2000):

“Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.
Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.
Och så, mina bröder: det som är sant, det som är upphöjt, rätt och rent, det som är värt att älska och akta, allt som kallas dygd och allt som förtjänar beröm, ta fasta på allt detta. “

Tar man det “bokstavligt” (hatordet) så blir det närmast oanständigt: Var alltid glad!
Men låt mig påminna om att det står “i Herren”. Det handlar alltså inte om att glädja sig åt eländet, inte ens “mitt i” eländet, utan “i Herren”. Här öppnar sig alltså en möjlighet att med hedern i behåll kunna få vara glad.
Mera: “Herren är nära”. Hur då? Genom sin Ande, som han ständigt utgjuter över alla människor; tillgängligt för alla som vill öppna sig för detta sanna, denna sanning; detta “så är det”: Herren ÄR nära.
“Gör er inga bekymmer”. Bekymmer gör man sig. Ett förhållande, hur bedrövligt som helst, måste inte med nödvändighet föra med sig bekymmer.
Oanständigt, chockerande oansvarigt, verklighetsfrämmande påstående? Döm själv!
Bekymmer “gör man sig”, de kommer inte som en nödvändig, integrerad del av paketet.

“Utan”, alltså något istället, och vad kan det vara?

Bön. Bön kommer i många varianter och former – –
tillbedjan, lovprisning, klagan, tacksägelse, förbön, önskningar
— men är i grunden en gemenskap med Gud.
Alltså också klagan? Ja, det är den vanligaste formen av bön, åtminstone om man går till Bibelns egen bönbok, Psaltaren. Men är det bön? Jo, det är gemenskap med Gud.
Jag säger då till Gud hur jag har det; jag bekänner vad som trycker mig, vad jag oroar mig för, och allt annat svårt.
Märk väl: oro är inte något man mentalt kan skjuta ifrån sig, “bra-karl-reder-sig-själv”-mässigt. Det är för grund människosyn, för ytlig psykologi.
Däremot ligger det en avlastning i att ge uttryck för vad man oroar sig för; att sätta ord på det.
Så oroa dig inte, men klaga! Jämra dig gärna också! Gud har givit dig orden att använda. De finns i Psaltaren, mängder med klagopsalmer.

Åkallan: rikta sig mot Gud, mot Bibelns Gud, Jesu Far. Ropa till Honom. Det hjälper.
Det är för övrigt ett sätt att hälsa på Gud också, att ge honom de ärebetygelser som han har rätt till, som tillkommer honom. “Helgat varde ditt Namn.” När du påminner dig detta ligger inte tillbedjan och lovprisning långt borta. Ofta öppnar de för tacksägelsen, för, handen på hjärtan:
Visst har du något som du kan tacka Gud för (och som djävulen inte kan anklaga dig för att vara en hycklare att nämna): du lever ju! Antagligen har du ätit mat i dag också, och har kläder på kroppen, troligen någonstans att bo. Börja där (tror inte du slutar så snart).

“Önskningar med tacksägelse” står det i en del översättningar.
Alltså: skall man då tvinga sig själv att tro att man får det man ber om?
Nej. Det du tackar för är att Gud hör, och för möjligheten att nämna det inför honom.
Du lastar av dig bördan av att bara önska något. Så skönt!
Och Gud inte bara hör, han svarar också. Det kan du lita på. Men liksom goda och förståndiga föräldrar inte ger barn allt vad de skriker och tjatar om (om det finns sådana barn) så gör Gud det inte heller. Av ren omsorg. Kan vi lita på det också, eller vet vi egentligen bäst?
“Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.”(1 Pet. 5:7 SvFB)

Och si: Guds frid/schalom som övergår allt förstånd, skall bevara våra hjärtan och tankar —
— i Kristus Jesus.

Sedan kan vi ägna oss annat än att oroas.
Till exempel: att tänka på vad som är sant, upphöjt, rätt och rent, värt att älska och akta, dygd och beröm —
— dvs om vi omvänt oss till Gud överhuvudtaget, så att sådana ting är attraktiva för oss.
Men var hittar man sådant idag?
I Bibeln. Läs Bibeln.