Athanasius var en Herrens tjänare som verkade som diakon och sedemera äldste (biskop, vilket redan på den tiden motsvarade “församlingsföreståndare” eller mer; liksom nu) i Alexandria i Egypten från c:a 320 (e.Kr.; han föddes strax före århundradeskiftet). Fram till sin död den 3 maj 373 verkade han som stark kämpe för “den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga” (Judas brev, v.3, FB15).
Ett antal gånger blev han landsförvisad. Så ensam var han ibland, att man myntade uttrycket “Athanasius mot (hela) världen” (Athanasius contra mundum).

Athanasius medverkade i det av kejsar Konstantin sammankallade konciliet i Nicaea år 325, där ämnet på dagordningen var arianismens påstående att Sonen (Jesus Kristus) var skapad och inte Gud (läran om Kristologin). Athanasius skapade även förutsättningarna för Trinitetsläran (Treenighetsläran) genom att hävda den Helige Andes gudomlighet.

Hans verk Om Inkarnationen skrevs antagligen före Nicaea-konciliet, och är alltså ett ungdomsverk. Grundtanken, med utgångspunkt i Johannes evangelium 1:1-4, är att Guds Son, det eviga Ordet, genom vilken Gud skapade världen, kom in i den världen i mänsklig gestalt för att föra människorna tillbaka till den harmoni med Gud, som de tidigare fallit bort ifrån.

Jag läste verket (i engelsk översättning) i en utgåva av det ortodoxa S:t Vladimirs Seminary Press, 1993, och jag får väl erkänna, att det var C.S. Lewis introduktion till originalutgåvan från 1944 som fick mig att läsa. Han skriver övertygande om nödvändigheten av att läsa stora verk i original, och inte bara kommentarer till dem.
Lewis noterar också att “alla tider har sitt eget synsätt. Varje särskild tid är speciellt bra på att se vissa sanningar och speciellt benägen att begå vissa misstag. Vi behöver alla därför böcker som kan korrigera vår tids karakteristiska misstag. Och det innebär gamla böcker. Alla samtida författare delar i viss utsträckning samtidens synsätt – även de, som likt mig, tycks vara de som mest opponerar sig emot den. Inget är mer slående än när jag läser om förgångna tiders strider och märker att bägge sidor tar för givet, utan att ifrågasätta, en hel del som vi nu absolut förnekar … vi kan vara säkra på att nittonhundratalets blindhet – den blindhet som framtiden kommer att säga om: “Men hur kunde de ha haft den uppfattningen?” – att den blindheten finns där vi aldrig skulle ha kommit på att misstänka … Ingen av oss kan fullt ut undkomma denna blindhet, men vi kommer ofelbart att öka på den, och försvaga vår motståndskraft emot den, om vi endast läser moderna böcker … enda botemedlet är att låta århundradenas rena sjöbris blåsa genom våra sinnen, och detta kan ske endast genom att läsa gamla böcker” (s. 4,5).

Det är tydligt att Athanasius har en viss framgångsoptimism när det gäller kristendomens seger. Jag tror inte den var kyrkopolitiskt motiverad. Det var snarare den lidande tros seger i romarriket; martyrernas blods seger, en seger så stor att kejsare och sadducéiskt intriktade biskopar såg dess möjligheter… I västerlandet av idag ser vi inget av den offervilligheten; kristendomen har blivit utspädd genom århundraden av maktmissbruk av ett slag som jag märker att Athanasius inte ens kunde föreställa sig.

Och ändå: en uppbygglig bok, som talar till mig.
Athansius skriver att endast den till vars avbild människan skapades kunde återställa människan till avbilden genom att själv bli människa. Alltså blev Ordet kött. Det finns en logisk styrka i Athanasius’ argumentation. Att den sedan förutsätter tro på Gud, och tro på Skriften, förminskar inte i mina ögon den styrkan.
Vem skulle kunna göra sådana under som Jesus gjorde om han inte var Ordet, Guds Son? frågar Athanasius.
Vi kan tycka att det är ett “förkritiskt” sätt att resonera, men varför inte?
Kanske har denna tidsålders gud just i vårt tidsskede förblindat oss alla så att ser ned på ett argument som detta?

Det är uppfriskande med en ren sjöbris från ett annat århundrande. Trons gemenskap är påtaglig.
Då som nu och fortfarande framöver är det sant att Jesus är Messias, den levande Gudens Son, Frälsaren och Herren.

Några av dem som inte ger en klar bekännelse till jungfrufödseln (som till exempel ärkebiskopen Antje Jackalén) argumenterar att det är så få texter i Nya testamentet som berör detta (som om ett fåtal texter skulle vara något försumbart i sig, till att börja med).

Men berättelsen hos Matteus, se särskilt 1:18,20,24, och Lukas 1:34-38; 2:6,7 är så enkla och knapphändiga av ett skäl: hur skulle de överhuvudtaget annars kunna säga något om detta oerhörda?
Markus är ännu kortare ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son”, 1:1.
Johannes pejlar i sin prolog djupen av inkarnationen i ännu enklare ord ”I begynnnelse var Ordet … och Ordet var Gud … och Ordet blev kött och slog upp sitt tält ibland oss”, 1:1,14.

Beskrivningen av Jesus som Gud hos Markus och Johannes släpper aldrig förankringen i det mänskliga, det som Matteus beskriver ur Josefs perspektiv och Lukas ur Marias.

Åter: det stora i det lilla.
Det är för övrigt aldrig något “stort” vid ett barns födelse; det föds ju så många barn — utom för föräldrarna och medkännande barnmorskor och läkare som visserligen kan dela glädjen, men knappast inse den stora storheten: det kan nog bara föräldrar. Och för dem finns det inget större. Alla vi som varit med vid ett barns födelse (fäder) och burit och fött (mödrar) vet att det inte finns något större än detta. Det är så stort att inga ord räcker.

Det verkligt stora måste man tala om med enkla och få ord.

Om nu inkarnationen är så viktig, varför hör man då så lite talas om den?
Jag tror det beror på några välvilliga men missriktade övertolkningar:

“Vi måste låta Ordet inkarneras i oss!”
Har du hört den uppmaningen?
I predikningar betyder det ofta att vi skall ta vår tro mer på allvar; att det skall bli konsekvenser; att man skall göra något för Gud.
Vällovligt, men fel.
Det finns inga indikationer i Nya testamentet på att Inkarnationen skall användas på det sättet.
Guds människoblivande var en engångshändelse, då den evige, andlige Guden själv trädde in i sin skapelse, något så oerhört, att det inte ryms i kategorin under: det är större än så, mer än ett mirakel.
Vi människor däremot är redan skapade. Redan i vårt utgångsläge är vi “i köttet”.
Om vi skall ta vår tro på mer allvar handlar det om att vandra i Anden; att fyllas med Anden.
På grund av syndafallet är vårt behov inte att “Ordet skall inkarneras i oss”.
Tvärtom behöver vi fyllas med Anden från Honom som en gång blev människa, och efter sitt ställföreträdande liv och offer förmår hjälpa.
Äran tillhör Gud endast.

Ett bispår i denna välvilliga, men missriktade tolkning är uttrycket: “Vi skall vara vägröjare för Jesus som Johannes Döparen var.”
Fel det också.
Även Johannes var unik. Han kom en gång, den störste bland profeterna, enligt Jesus, och banade vägen för honom som fötts på ett fullkomligt unikt sätt, och som sedan finns. Jesus har redan kommit.

En annan typ av missriktad övertolkning av Inkarnationen möter vi i de sakramentalistiska kyrkorna. (Sakrament = en handling som verkar oberoende av människans tro, om man skär bort det teologiska finliret).
Här blir Jesus närvaro i nattvarden till en sorts Inkarnation: “Gud kommer varje gång oss till mötes i brödet och vinet.”
Vackert tänkt, men fel (vågar jag faktiskt påstå), därför att det leder bort ifrån det faktum att Gud redan kroppsligen blivit människa, och i en del liberalteologiskt influerade, men likafullt sakramentalistiska, sammanhang finns en förnekelse av jungfrufödseln, kompenserad med att Gud “på nytt och på nytt kommer oss till mötes vid sitt bord.”

Även här finns en undervariant, och den består i när under liturgin evangeliet skall läsas. I en del kyrkor går prästen går ned i mittgången och evangelieläsningen sker så “mitt bland folket”. Även detta är tänkt att symbolisera inkarnationen.

Allt detta, fastän välvilligt, tar bort fokus på det mest väsentliga: att den preexistente Sonen i Jesus Kristus redan blivit människa. Jesus är Sann Gud och Sann Människa. Denna hans storhet är förutsättningen för vår frälsning: Gudomen trädde verkligen in i vår situation och kan därför frälsa oss.

Övertolkningar tar bort kraften i evangeliet.
Det stora ligger i det enkla.

De stora förbund Gud slutit med mänskligheten och sina utvalda tjänare och folk har alla sina tecken:

Förbundet med Noa hade regnbågen som tecken: “Och Gud sade: “Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. (1 Mos 9:12,13, SvFB15)

Förbundet med Abraham hade omskärelsen som tecken: “Sedan sade Gud till Abraham: “Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos 17:9-11, SvFB15)

Förbundet på Sinai med Mose och nationen Israel hade lagen som tecken och då särskilt sabbaten: “Israels barn ska hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. För på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt verk och vilade. När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. (2 Mos 31:16-18, SvFB15)

Och det Nya förbundet har ett barn som tecken:

“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 1:11,12 SvFB15)
Detta var uppfyllelsen av det tecken som gavs 700 år tidigare:
“Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14, SvFB15)

Det går inte att komma runt detta tecken: löftet om en jungfru som skulle föda en son och ge honom namnet “Gud med oss”. Han är Frälsaren, och fick därför som Gud-med-oss namnet Jesus (Matt 1:22-24), och herdarna på ängarna runt Bethlehem fick se honom.

Kristendomen är ingenting utan denne Jesus.

Det är också därför som Johannes skriver i 1 Joh 2:7,8 (SvFB15): “Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser.”
Budet att älska är nytt genom det sätt på vilket det verkas fram, nämligen genom Jesus inneboende i den troende genom Anden.
Detta är kristen moral, och sättet jag skriver om det kristen etik.
Det är bra om människor vill ha kristen etik och moral, men utan Jesus inneboende kan ingen klara detta:
“Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” (1 Joh 2:6,7, B2000)

Utan Inkarnationen, ingen kristendom.

Varför är Inkarnationen (av Lat. in carne ‘i köttet’), dvs Guds människoblivande, så viktig?

Ser man i facit, dvs hur den första kristna Församlingen avgränsade mot villoläror, så framstår Inkarnationen som avgörande:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud.
Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.
Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud,
och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.
Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen,” (1 Joh 4:1-3, SvFB15).

(Om någon till äventyrs tvivlar på att detta handlar om Inkarnationen, så är det bara till att gå till vanliga studiebiblar som t.ex. ESV eller NIV. De är övertydligt säkra på den saken.)

Och varför är då Inkarnationen så viktig?
Jo, det är därför, att om inte Jesus var Gud, fullt ut Sann Gud och Sann Människa, i en person men utan sammanblandning, så vore försoningsverket inte vad det är, dvs att Gud själv, gått in i vår situation och burit straffet för vår synd, men, själv syndfri, kunnat fortfarande kroppsligen, uppstå från döden.

Om det inte vore så, skulle hela berättelsen om Jesus försoningslidande bara vara en enda stor symbol, en enda stor tjusig tanke, att inspireras av kanske, men inte till den livsförvandling som frälsningen innebär.

Inkarnationen är därmed den kristna moralens kraft och drivmotor.

(Jag skall skriva mer om detta, därav Inkarnationen, del 1. 180624: jag har lagt till beskrivningar av de olika delarna, som ovan: Inkarnationen, del 1:testet; även till de senare.)