Stefan Swärd har troligen skrivit den definitiva kommentaren till EFK’s bryderi huruvida man som samfund skall begränsa äktenskapet till att vara mellan man och kvinna eller öppna det för att vara mellan samkönade. “Begränsa” lät negativt. Det var inte meningen. “Bevara”, eller “bekräfta” vore bättre ord. Jag är nämligen av samma uppfattning som Stefan. Så vad finns det då att tillägga?

Följande, men först bakgrunden: den auktoritativa, bindande tolkningen av Skriften finns redan i Nya testamentet, i evangelierna och breven. Vad av insikter vi än får idag, är de endast upplysning av Anden över det redan givna. Det kan kännas hur “nytt” som helst för oss, och vi kan bli hur “förnyade” som helst, men är det sant, så är det gammalt. Uppenbarelsen är en gång för alla given.

Vem kan då hävda denna sanning? Kan ett samfund göra detta? Kan ett samfund bekänna Jesus? Eller närmare: kan ett samfund definiera vad den nödvändiga efterföljelsen (helgelsen, lärjungaskapet) innebär – och inte kan innebära?
Stefan gör en historisk tillbakablick, och noterar att vad det var konsensus om för 20 år sedan angående äktenskapet inom EFK, är det inte idag. Går det att vända trenden inom samfundet?

Kan Skriften ge besked? Få se nu, var var det det står om samfund i Bibeln?
Nej, visst nej, det gör inte det.
Så vad är ett samfund? Kristi Kropp? Knappast. Kristi Kropp är EN, och det finns för många samfund, med troende i alla, för att det skall vara gångbart som tankegång (och kom nu inte med “jomen för mig upplever jag det som att mitt kära samfund är Kristi Kropp” – det är möjligt att uppleva som att det regnar fastän solen skiner också). Så vad är ett samfund? En förstelnad organisation av vad som en gång var en väckelserörelse? I bästa fall, för Svenska Kyrkan var från början en maktöverenskommelse mellan stat och kyrkliga ledare. En organisation, hur som helst.
Nå, så hur styrs organisationer? Genom demokratiska beslut, naturligtvis. (En stiftelse är inte en organisation i denna mening, så vet inte hur Livets Ord hamnar i dagsläget.)
Naturligtvis = idealiskt sett, för även i de bästa organisationer har de valda ledarna ett övertag i form av initiativ- och problemformuleringsföreträde. När någonting skall beslutas finns det oftast ett förslag från styrelsen, och är man kloka, vilket ledare ofta är, så har man i förväg “förankrat” sitt förslag hos tongivande personer utanför den direkta ledningen, så att de kan ge sitt bifall.
Om man nu vill använda en bild, en metafor, från gammaldags krigföring, så kan man “mjuka upp” fienden genom konstant bombardemang innan själva anfallet. Och omvänt också, förstås (Immanuelskyrkan i Örebro gjorde väl något sådant.) Bild från krigföring! I ett kristet sammanhang! Skäms! – Eller inte? Är allt nu ett tålamodigt lyssnande till varandra, att förstå varandra, att söka sanningen? Vi får väl se.

Kan ett samfund bekänna Jesus och vad det innebär att följa honom? I Nya testamentet, i Apostlagärningarna, vars historiska fortsättning vi lever i, var det aldrig så. Det fanns inga samfund, till att börja med (ovedersägligt faktum). Det närmaste ett samfund man kommer är väl de fraktioner som fanns i staden Korinth. “Jag håller mig till Kephas; jag håller mig till Apollos; jag håller mig till Paulus; jag håller mig till Kristus” (kap 1-3). Paulus tyckte inte det var bra. Däremot skriver han senare i samma brev: “Först och främst hör jag att det förekommer splittring bland er när ni möts i församlingen, och till viss del tror jag att det är så. Det måste finnas partier bland er, för att visa vilka av er som är äkta” (11:18-19), dvs, meningsmotsättningar måste inte i sig vara fel.

Vad fanns istället? Det fanns andliga tjänster (Efesierbrevet kap 4), som bars upp av människor, kallade därtill av Gud själv. (Det fanns inga samfund som kunde “avskilja” någon till något.) Hade någon en andlig tjänst, så bevisades det över tid, och så är det fortfarande.
Att bära en andlig tjänst är främst ett lidande, enligt Paulus. Han vittnar om det det för egen del. Han förklarar för sin medarbetare Timotheos att det är så (breven till honom).

Men kan då inte ett samfund vara ett oambitiöst praktiskt sammanhang, där de andliga tjänsterna kan fungera, så att Kristi Kropp byggs upp? I teorin, Ja. Men i praktiken?
Det finns idag ett skrå av pastorer, avlönade med husamorteringar att tänka på, och med studieskulder för de år av utbildning i teologi de satsat, ofta gifta med makar som har sina anställningar att tänka på. Så i praktiken är man beroende av samfundet. Det är inte så, som det var från början, att man levde i tro, kombinerat med egen yrkesutbildning (exemplet Paulus) så att man kunde vara självständig och säga vad man ville (Stefan Swärd följer ett gott exempel). Detta att ge ekonomiskt ersättning åt sådana äldste/församlingsföreståndare/herdar (eller i mer sakramentalistiska samfunds terminologier, “biskopar”) som betjänar lokala församlingar, har gått från att vara något som gav sig allteftersom, till att bli en grundbult: att “ha en tjänst” är att vara löneanställd. (Enda anledningen att jag fick vara med bland VIP- personerna – ja, det var ordet! – när Filadelfia i Stockholm firade 70-årsjubileum 2010, var att jag under ett halvår fick ersättning som “förortspastor” under en tjänstledighet som lärare från dess två-åriga bibelskola; åtta år som frivillig “gruppledare med predikoansvar” i Nacka-Saltsjöbaden och Gustavsberg-Värmdö vägde lätt i sammanhanget.)
Lägg därtill tidsandan: att inte bejaka homo+-sexuell livsstil håller på att bli den största av alla orättfärdigheter; snart “synd”: teologerna kommer att greja resonemanget; tro mig. Här menar jag Stefan Swärds ömsinta resonemang om respekt och personliga kontakter på sikt kommer att bli lite värt. Kanske har jag fel. Hoppas det. Men tidsandan är en våg ur folkhavet; en tsunami som kommer. Finns det höjder höga nog som tillflykt? Kommer rättssystemet i Sverige att palla? (Det var med en snegling till vad Europadomstolen skulle komma att säga, som HD inte vågade fälla Åke Green.) Är tillräckligt många anställda pastorer i EFK (som vi talar om just nu) tillräckligt öppna för Andens upplysning av det redan givna i Skriften för att våga och orka stå emot ett allt hårdare tryck från medlemmar i den lokala församlingsföreningen och dess styrelse och stå upp för vad Skriften så tydligt säger om äktenskapet?

Min poäng är, att framtiden för den kristna församlingen, Kristi Kropp, hänger på de andliga tjänsterna, och att dessa måste förstås, och uppfattas så av bärarna själva, som fristående från samfund. Lojaliteten gäller mot Kristus (Punkt.), inte dessutom mot samfundet och mot den lokala församling man är anställd av (så enligt avskiljningsritualet; tillägget definerar huvudpunkten, “dvs”), och uppbär lön från. Det kan komma att kosta, i framtiden. Det kan vara värt att redan nu beräkna kostnaden. För en del blir det en lönande affär. Men må de som i sina hjärtan är lojala mot Jesus Kristus och hans ord, styrkas. Må deras pannor bli hårda som hos forntidens profeter: “Jag gör din panna hård som diamant, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem och tappa inte modet inför dem, för de är ett upproriskt släkte” (Hes 3:9).
OK, det finns andefyllda, insiktsfulla Kristuslärjungar utan sådana tjänster också. De är i stor majoritet jämfört med tjänstebärarna; skillnaden ligger i utrustning att i offentliga sammanhang proklamera sanningen.
Hur förhållandet är mellan de som tar sin kristna tro på allvar = begrundar Skriften och anpassar sina tankar och liv efter den, och de som är kristna till namnet (fast medlemmar i en frikyrkoförsamling) är svårare att sia om proportionerna för. Troligen har de förändrats under de 20 år som Stefan Swärd talar om. Det är problemet när ett samfund skall bekänna Jesus.