Category Archives: Omvändelse

Evangelisk omvändelseförkunnelse

Evangeliet, Omvändelse


Vilken var skillnaden mellan Johannes Döparens och Jesus´ verksamheter?

Johannes predikade omvändelse. Evangelisten Lukas (3:1-20) har den mest detaljerade beskrivningen av vad hans predikningar innehöll, där kärnan i hans budskap var “Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen” (v. 8). “Med många andra ord förmanade han folket och förkunnade evangeliet för dem” (Luk 3:18). Det goda budskapet hos Johannes var han som strax skulle komma.

Johannes var unik. Jesus höll honom högt: “Bland dem som fötts av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen” (Matt 11:11). Johannes uppträdde också i en enastående unik tid: alldeles före Jesus´offentliga framträdande. “Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att lossa remmen på hans sandaler. Han ska döpa er i den helige Ande och eld”. (Luk 3:16)
Johannes var alltså omvändelseförkunnare, men inte endast. Han pekade på Jesus, som själv är den goda nyheten.

Men Jesus då? Hur såg han på detta med omvändelse? Var detta med omvändelse liksom med en startraket för en rymdfarkost, som, när det kraftfullt lyft farkosten den första streckan, utbränd och förbrukad faller av ned till jorden? Skall man förstå Johannes omvändelseförkunnelse på det sättet, och att nu är det endast nåden som gäller? Citerade inte Jesus själv i Nasarets synagoga: “Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19)? Inte ett ord om omvändelse där!

Det går att plocka ut enskilda bibelord och bygga alla möjliga teser på dem. Men teser skall byggas på helheten. Evangelisten Markus skriver: “Efter att Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds evangelium. Han sade: ”Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!'” (1:14-15). Här finns fortfarande omvändelsen med. Och det är inte så konstigt. Jesus framhåller senare att synd framför allt kan definieras som otro: “Och när han [den Helige Ande, Hjälparen] kommer ska han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom. Om synd: de tror inte på mig (Joh 16:8-9). Omvändelse behövs för att kunna tro.
Detta framgår tydligt i Luk 5:32: “Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.” (Och för den som hänger upp sig på ordföljden i Sv FB 2015:s översättning (Bibel2000 översätter lika) och tänker att omvändelsen endast gäller de rättfärdiga, och att syndare slinker in ändå: “I have not come to call the righteous, but sinners to repentance.” (NIV, ESV); här är dessutom grundtexten för er som kan grekiska: οὐκ ἐλήλυθα καλέσαι δικαίους ἀλλὰ ἁμαρτωλοὺς εἰς μετάνοιαν. Även andra idiomatiska översättningar (på tyska resp. franska) förstår vilka den omvändelse Jesus talar om, är till för: “Ich bin gekommen, um Sünder zur Umkehr zu Gott zu rufen, und nicht solche, die sich sowieso für gut genug halten” (Hoffnung für Alle); “Ce ne sont pas des justes, mais des pécheurs que je suis venu appeler à changer” Bible du Semeur.)

Så vart vill jag komma? Att det inte var skillnad på Johannes döparens budskap och Jesus’ budskap? Nej, det fanns en skillnad. Båda predikade omvändelse. Johannes evangelium bestod i att peka framåt mot honom som snart skulle komma, men Jesus var själv evangeliet. Han personifierade det genom sin närvaro. Evangeliet var där, närvarande parallellt med omvändelsebudskapet.

Evangelisk omvändelseförkunnelse kan alltså inte innebära: “omvänd dig, så får du evangeliet (Jesus) senare”, utan omvändelseförkunnelse och evangelieförkunnelse måste komma samtidigt. Petrus pingstpredikan är ett bra exempel på detta. Här föregår förkunnelsen om Jesus omvändelsemaningen. Det går att kasta sig ut från det brinnande huset, därför att ett stort välkomnande brandsegel är uppspänt och hålls av de stadigaste armar:

“Därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.”
När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?’ Petrus svarade dem: ‘Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva'”
(Apg 2:36-38).

Problemet är, att det idag förkunnas ett evangelium utan omvändelse. Det är väl därför det är så svårt, känns så onaturligt, att förmana i kristna församlingar. Den som aldrig omvänt sig har förstås svårt att se varför han/hon skulle behöva göra det, eller i något avseende ändra sig eller tänkesätt, efter att han/hon (tror att de) kommit till tro. (Se föregående blogg.) Utan omvändelse är man dömd att tro på sin tro. Evangelisk omvändelseförkunnelse hjälper tron till fäste i Jesus, hans person och verk.

C.H. Spurgeon uttrycker detta mera rakt på:

Frikyrkans nattvardspraxis leder fel

Evangeliet, Försoningen, Omvändelse

Vad är “nattvard”? Ordet betyder “kvällsmåltid” och syftar på Jesu sista måltid med lärjungarna på tillredelsedagen före judarnas Pesach (=Påsk), och som finns beskriven i Matt 26:17-30 (med parallellställen i de övriga evangelierna). Det är där Jesus lyfter bägaren och bryter brödet och säger:

“Tag och ät. Detta är min kropp.” Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. (Matt 26:26-28)

I Lukas evangelium får vi även veta att Jesus tillfogade: “Gör detta för att minnas mig.” (Luk 22:19) Paulus, som själv inte var närvarande vid Jesu sista måltid innan hans död på korset, poängterar också vad reskamraten Lukas tillfogat. Paulus skriver:

“Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: “Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: “Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig.” Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. (1 Kor 11:23-26)

På detta sätt vill alltså Jesus att vi skall minnas, komma ihåg, honom. Paulus tillfogar dessutom att detta sätt att minnas Jesus är en proklamation av Jesu döds betydelse till dess Jesus kommer åter, alltså något framåtblickande. Firandet sker i nuet, blickar tillbaka och skådar framåt. Vi själva och våra behov står inte i fokus. Det gör Jesus.

Jag har i flera frikyrkoförsamlingar (Pingst, EFK, Equmenia) lagt märke till en förändrad nattvardspraxis jämfört med för (åtminstone för pingströrselsens del) 20 år sedan. Då firades det “brödsbrytelse” (det är det bibliska ordet; “nattvard” förekommer inte i Bibeln) på så sätt att brödet och vinet (eller motsvarande druvjuice) skickades runt i bänkrna och man bjöd varandra. Nu “går man” istället “fram till Herrens bord” och “betjänas” av “nattvardstjänare”. Modellen hämtar förstås sin inspiration från den romersk-katolska “mässan” (där oblat och vin tänks ändra sin substans till att verkligen bli Kristi kropp och blod även om den yttre formen inte förändras – i anslutning till Aristoteles filosofi), och dess lutherska numera svensk-kyrkliga blekare kopia (consubstantiationsläran), där kyrkobesökarna “går fram” till altaret, knäböjer och av den vigde prästen mottar detta sakrament (i vardaglig teologisk uppfattning: något som fungerar oberoende av mottagarens tro eller ingen tro).

De numera utvecklade frikyrkliga ritualerna (det tycks vara populärt att snickra på hembyggda lokala liturgier) förbiser dock något väsentligt: i Svenska Kyrkan ligger syndabekännelsen och tillsägelsen av prästen om avlösning/syndaförlåtelse tidigt i gudstjänsten. Vill man härma de gamla klassiska kyrkornas ritual gör man alltså fel när man inbjuder till att “komma fram och ta emot syndernas förlåtelse i nattvarden”, ett uttryck jag hört i en kombinerad Pingst/EFK – församling. Syndernas förlåtelse sker inte där utan i bekännelsen/tillsägelsen långt tidigare.

Att hänvisa till Paulus ord: “Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt syndar därför mot Herrens kropp och blod. Var och en ska pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig”. (1 Kor 11:27-29) och få detta att betyda egenrannsakelse i moraliskt hänseende utan bekännelse strax innan måltiden är en feltolkning av vad Paulus menade: att besinna att man under måltiden gör åtskillnad på det bröd och vin som var ämnat att minnas Jesus och annan mat och alltså inte ovärdigt minnas Jesus.

Varför leder nu denna frikyrkliga nattvardspraxis fel? Jo, därför att JAG och mina behov av syndaförlåtelse kommer i fokus, och inte JESUS. Det var ju honom vi skulle minnas!

I tidigare frikyrklig teologi togs syndaförlåtelse emot vid “botbänken” genom förbön enligt Guds ord löften (“Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” 1 Joh 1:9). Nu är det oftast en högtidlig, tyst och stum kö fram istället för lovprisning och tacksamhet vid minnet av Jesus och vad han gjort. Situationen är närmast riggad för att vi skall tvivla på vår frälsning, men hoppas på att nattvarden skall greja det för oss. Åter: det är inte vi och vår syndaförlåtelse som står i centrum vid brödsbrytelsen, utan vem JESUS är, och vad han gjort för oss. Fokus bör vara på Honom.
Dessutom blandas korten oftast bort, så att nu “alla är välkomna till nattvardsbordet” medan det ju endast är den omvände och bekännande troende som kan fira minnet av Jesus. Alltså: omvändelsebudskapet fumlas bort. Till slut blir församlingen ingen troendeförsamling längre, utan en folkkyrkoförsamling likt Svenska Kyrkan och fungerar genom ämbeten och sakrament; statiskt och bekvämt men till förfång för evangeliets befriande och förvandlande kraft.

Vad göra? Under nytestamentlig tid ägde brödsbrytelsen/nattvarden rum i hemmen, inte i Salomos pelargångar i Jerusalem eller motsvarande offentliga samlingsplatser på andra orter (“Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. Apg 2:46). Ett enkelt och praktiskt sätt att stoppa denna förledande nattvardspraxis vore att åter, som i NT, förlägga brödsbrydelsen till hemmen, till husförsamlingar/bönegrupper/hemgrupper, alltså mindre samlingar ledda av äldste/församlingsledare. För att göra det hela riktigt bibliskt kunde då även kaffestunden med kakor och prat bytas ut mot en enkel måltid/middag, kanske soppa och bröd. Kanske skulle detta ge en nystart vad beträffar samtalsämnen? Troligen skulle detta även kunna leda till att gåvorna kom i bruk (“Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse” 1 Kor 14:26), eftersom det är lättare att tala i en mindre grupp än i en stor kyrksal.

Frikyrklig nattvardspraxis leder fel genom att passivisera medlemmar. Om brödsbrytelsestunderna återfår innebörden av att minnas och tänka på JESUS och varför vi är försonade och förklarade rättfärdiga, blir de befriande.

Omvändelsekristendom

Hermeneutik, Omvändelse

När Jesus enligt Markus (troligen med aposteln Petrus som informationskälla) öppnar sin offentliga verksamhet är det med orden:

“Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!” Mark 1:15

Allt är alltså berett. Frågan är dock om man kan tro på evangeliet utan att omvända sig. Det verkar som att det mesta av förkunnelse idag förutsätter det: en mjuk ingång i Guds rike utan omvändelse.

Men vad händer om man tror utan att omvända sig? Man tar med sig sina tänkesätt och ovanor in i sitt kristna liv. På sikt blir det problem. Det kristna livet fungerar inte så som utlovat, och så behöver man börja läsa in sina egna tänkesätt och sätt att leva i bibeltexten för att få något sorts balans i sitt liv. Det kallas då bibeltolkning.

Är inte detta roten till att Gudslivet för många inte fungerar?

Den nya frontlinjen

Moral & Etik, Omvändelse

I hbtq-debatten som just nu rasar, uppenbarar sig en ny frontlinje, mitt i allt luddigt tal om att man bekänner sig till heteronormen och inte kommer att just viga samkönade och ändå bejakar utlevd homosexualitet i Församlingen. Frontlinjen handlar om tolerans som ny definition av vad kärlek är.

En obetydlig (Matt 5:19) person, Niklas Piensoho, är föreståndare för vad som en gång var norra Europas största pingstförsamling. I en äldre generation troendes sinnen är föreståndarskapet i den församlingen fortfarande något stort: där var Lewi Pethrus var pastor, under pingströrelsens glansstid. Medialt sett lever detta kvar. Även en obetydlig person kan genom den position han/hon har få ett större inflytande än vad som annars vore motiverat, något jag tror de som förespråkar utlevd homosexualitet för frälsta i Guds Församling hoppades skulle gynna deras sak när “Filadelfias i Stockholm föreståndare” uttalade sig – en del visste nog vad han skulle komma att säga. Piensoho sände upp testballonger i hbtq-frågan redan för circa tio år sedan, så tendensen var klar. Hans ställningstagande nu borde inte överraska . Men även om det inte gör det, går det att känna stor sorg.
Och förstås, stor upprördhet hos alla dem som inte insett, eller velat tro sina sinnen om vad som skulle komma. Jag tror det finns en yrvakenhet i den församling jag själv tillhörde för 32 år sedan. Vad gör man nu? Kan inte församlingen ta sig samman och sparka Piensoho, så blir det ett greppande efter halmstrån; något skäl för att vara kvar. Och halmstrån finns det gott om:

Dagens debattredaktör och ledarskribent Frida Park anslöt sig till Sarons i Göteborg linje: acceptera “samkönade relationer” (utlevd homosexualitet), med den knorren att det hela handlade om kompromiss och tolerans, Dagen 220429 “Striden om samkönade äktenskap är inte Kyrkans värsta”. Hon menade att kyrkornas olika dopsyn skulle vara något jämförbart. Dagens debattpolicy fungerar med detta som riktmärke nu som en myrlejongrop: hur mycket myrorna (hugade debattskribenter) än bemödar sig, så glider allt ändå ned mot botten; ju mer de stretar emot och försöker klättra upp, desto mer rasar sanden, för nedåt skall det.

Därför skall det inte överraska att Dagen publicerar (221109) Magnus Malms kulturessä “Vi godtar inte olikheter – därför hotar hbtq-frågan att splittra kyrkan” strax efter att det börjat stå klart vart Niklas Piensohos onsdagsbibelstudier i Stockholms Filadelfia skulle landa. Malm gör jämförelsen med Paulus hantering av matfrågan och att särbehandla dagar “Egentligen rätt tunga frågor som definitivt hade potential att splittra kyrkan”, i Romarbrevet kap 12 och 14; gör jämförelsen med kung Salomos visa domslut i 1 Kungaboken 3:16-28, där om inte den rätta modern avstått från att hävda sin rätt, barnet hade klyvts; hänvisar till teologen och motståndskämpen Dietrich Bonhoeffers Liv i gemenskap och citerar: “Att bära den andres bördor betyder här att stå ut med honom sådan han är, sådan Gud skapat honom, att bejaka honom och finna glädje i själva motsättningen”. Starka bilder alla tre, men har de med hbtq-frågan att göra? Bonhoeffer hade en oerhört strikt äktenskapssyn; det är ytterst tveksamt att likställa Paulus “godtag-varandra-attityd” angående mat- och firningsdagar med något Paulus i Romerbrevets 1:a kapitel kraftigt vänder sig emot. Men exemplet med de två prostituerade och det överlevande barnet i 1 Kung 3 då? Här närmar vi oss pudelns kärna i Malms essä: “Om kyrkan däremot är vår moder, en levande organism, då finns det något som är viktigare än att ha rätt.” Det vill säga: kyrkan är något mer i sig själv än omvända och troende människors gudsrelation med och igenom Jesus. Sakramenten och ämbetsutövningen borgar för detta; sakramentalismen borttar i sig behovet av omvändelse och tro: se på hur Svenska Kyrkan de facto fungerar. Dagen har senaste tiden fler artiklar med samma tendens.

I söndags 221113, predikade EFK’s missionsdirektor Linali Newman i Korskyrkan, Uppsala under en dag med EFK’s internationella mission i fokus. Denna församling har efter en lång debatt landat (utan omröstning, men av teologiska skäl) i att man står fast i en biblisk och hävdvunnen syn på samkönade relationer (utlevt homosexualitet): äktenskapet är för en man och en kvinna. Newman hade nu fräckheten att som gästpredikant (YouTube, från 53:20) i detta sammanhang ge sig in i vad denna lokala församling kommit fram till, av liknande skäl som Frida Park och Magnus Malm ovan. Den nya definitionen på kärlek är tolerans, för då blir det fred.

Vad innebär då tolerans som problemlösningsnyckel för hbtq-problematiken i Guds församlingar ? (Vi lever i ett sekulart, liberalt samhälle, där människor har rätt att leva som de vill; kanske viktigt att framhålla.) Det innebär steget förbi och utöver att acceptera “samkönade relationer” (lurig term – samboskap inkluderas underförstått – för utlevd homosexualitet); det är redan inkluderat hos dem som propagerar för kompromiss och tolerans, vilket nu blir det allt övergripande begreppet. Jag tror inte man behöver vara profet för att förutsäga att detta blir den nya frontlinjen, en linje där alla skuggor är grå och alla linjer lika diffusa: där det finns tolerans, där finns kärlek; den som tolererar är kärleksfull; den som inte kompromissar och tolererar är … (ja, vi får väl se vilka hatblommor som skjuter upp här).

Men: argumentet med tolerans är grundfalskt och alls inte kärleksfullt. Den dag som omvändelsen inte längre förkunnas även för de redan kristna, dvs behovet av förnyelse (omvändelse och förnyelse är språkligt relaterade såväl i grekiskan som hebreiskan), då har man fjärmat sig från vad som är tanken med nåden: “Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och i stället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Titus 2:11-12). Nåden i Andens liv måste få konsekvenser: “Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike” (Galatians 5:19-21). Det är förförelse att påstå något annat. Se för övrigt Olof Edsingers genomlysande artikel “Har församlingstukten någon plats i dagens frikyrka?“, SEA 221111.

Om inte Kyrkan/Församlingen är något sakramentellt magiskt där Skriften satts ur spel och om inte någon enskild församlingsförening (t.ex. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm) till varje pris är något som man måste tillhöra, då handlar det om att handla utifrån vad man rätt enkelt kan läsa sig till i Bibeln utan vägledning av predikanter, enligt Uppsalapastorn Dan Salomonsson.
Antingen får Piensoho gå, eller får man själv gå. Alternativet blir att uppslukas av toleransens grå dimmor.

Sakramentalismens tystnad

Omvändelse, Samfund

“Välkomna på Drop-in-Dop! Vi bjuder på tårta till två personer. Tag med personbevis. Välkomna in!”

Så (ungefär) stod det på sandwich-plakat på trottoaren utanför Oscars kyrka i centrala Stockholm en solig sommardag härom året .
När man erbjuder dop på detta sätt faller alla teologiska argument för barndopet. Då har det blivit vidskepelse.

Varför protesterar inte kyrkoherdar och präster i gemen oftare mot utvecklingen i Svenska Kyrkan (pol.)?
Jag tror det hänger samman med sakramentalismens tystnad, dvs att dop och nattvard får göra jobbet. Kyrkans prästerskap låter de folkvalda, politikerna stå för talandet. Och för all del: “Bit inte den hand som föder dig”; man är anställda och politikerna är arbetsgivaren.

Vad gör detta med Evangeliet om Jesus i Svenska kyrkan? Jo, det blir outsagt, tyst. Förkunnelsen om omvändelse och tro (Markus kap 1) på Jesus som gensvar på det glada budskapet ersätts med tro på Kyrkan och att när dess ämbetsbärare utför handlingar som dop och nattvard (allt oftare kallat “mässa”, dvs mässoffer i romersk-katolsk mening), då agerar Gud.
Så fungerar sakramenten i folks sinnen och medvetanden som något som sker per automatik. Men vad är det som sker? Prästerskapet vill gärna säga “frälsning”, men gör det inte, för det vore magstarkt otroligt att offentligt lova något sådant. I stället blir det tyst.

I stället för att Kyrkan/Församlingen pekar på Jesus, blir textläsningar och predikan medel för att Evangeliet skall få folk att tro på Kyrkan; att den har gåvor (frälsning) att ge. Men Kyrkan är inte autonom, den är huvudlös utan Kristus. Förbindelsen upprätthålls genom förkunnelse, omvändelse och tro; att individer av den helige Ande får uppenbarat i sina hjärtan vem Jesus är (Matt 16:16, 17) .

Vad händer när man i kristenheten abdikerar från tänkandet, när dop och nattvard får stå för förkunnelsen? Samma tendens finns inom frikyrkligheten – det går att vara “troendedops-sakramentalist” också, och att “ta emot förlåtelse i vid Herrens bord” har ersatt delandet av brödet mellan troende för att förkunna Jesu död till dess han kommer.

Udden tas av Evangeliet. Sprängkraften till förvandling neutraliseras.
Det blir tyst.

Ej legitimt att biskopar yttrar sig?

Kyrkan, 'Kristi Kropp', Lokalförsamlingar, Omvändelse, Samfund

Turerna efter senaste Kyrkomötet för Svenska Kyrkan (pol.) blottlägger problematik inom kristna organisationer i allmänhet.

“Med vilken legitimitet driver biskopar en stark linje mot beslutet?” frågar retoriskt Tisell och Hammar (Kyrkans Tidning 28 november 2021). De menar att eftersom Läronämnden i SvKy (pol.) (samtliga biskopar plus åtta ledamöter valda av Kyrkomötet, med ärkebiskopen som ordförande) inte yttrat sig i frågan om Israel som apartheidstat, så bör biskopar inte låta sina röster höras i media. Framför allt skall de akta sig för att kritisera ett beslut som det demokratiskt valda kyrkomötet tagit.

Ett dilemma.
Tisell och Hammar argumenterar vidare: “Svenska kyrkan har i sitt internationella arbete oftast en folkrättslig och inte teologisk argumentation. Detta har troligen sin grund i en lång tradition som folkkyrka och statskyrka där kyrkan lagt sig vinn om att i politiska frågor använda det språkbruk som hela samhället omfattar.”
I klarspråk: Svenska Kyrkan (pol.) skall tänka politiskt, argumentera politiskt, agera politiskt, vara politisk, och här skall biskopar inte lägga sig i.
Inte ens i denna argumentering är man emellertid konsekvent: det var en lärofråga att fördöma apartheidregimen i Sydafrika: “Det betraktades som omöjligt att samtidigt vara kristen och att ge sitt stöd till apartheid. Här stod själva bekännelsen på spel. Att gemensamt stå upp mot apartheid i Sydafrika blev en bekännelsefråga för hela Lutherska världsförbundet och många andra kyrkor omfattade samma teologiska förhållningssätt.”
Men att tydligt insinuera att Israel är en apartheidstat (dvs att bära falskt vittnesbörd mot sin nästa) skulle då inte vara en lärofråga.

Vari består dilemmat?
“Just därför att vi båda är insatta i frågan är vi därför bestörta över kyrkomötets beslut. Som biskopar älskar vi vår kyrka och är positiva till dess strukturer. Det hindrar oss inte från att i detta fall ta kraftigt avstånd från det beslut kyrkomötet fattat” hade biskoparna Sören Dalevi (Karlstad) och Åke Bonnier (Skara) skrivit i Kykans Tidning 26 november 2021.
Problemet ligger i uttrycket “positiva till dess strukturer”, dvs organisationen som sådan med folkvalt politiskt Kyrkomöte som högsta beslutande instans. Däremot “älskar vi vår kyrka”. Det finns en skillnad i att älska och att vara postitiv till.

Det dilemma jag försöker belysa är likadant för alla samfund och kristna föreningar (församlingar) i den mån man separerar det andliga och det profana ledarskapet. Det sker när man i frikyrkoförsamlingar håller sig med en separat församlingsledning (“äldstekår” enligt gammalt pingstspråkbruk) och styrelse. Tidigare utgjorde äldstekåren/församlingledningen styrelsen även i icke-läromässiga, själavårdsmässiga frågor. Frågor av praktiskt natur sköttes av församlingstjänare (“diakoner” i tidigare språkbruk). De var ofta adjungerade till styrelsen (=äldstemötet) när frågor som gällde deras verksamhetsområden skulle behandlas, men bara då. Förebilden var i Nya testamentet, naturligtvis (Apg 6:1-6; Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-13).

Inom Evangeliska Frikyrkan rasar nu i församlingarna lokalt en debatt om man skall bejaka “homosexeulla äktenskap” (citationstecken av läromässiga skäl, ej lagstiftade). Den är av betydelse för hela den evangelikalt/karismatiska rörelsen. Pingstsamfundet (ibland “Pingst”, ibland “Pingst-fria församlingar i samverkan” – ingen har hittills kunnat förklara skillnaden) ruvar i vassen och avvaktar beslutet och kommer antagligen att falla in i ledet; man har ingen tradition av samtal till beslut såsom den tidigare Örebromissionen.

I denna fråga blottas, blottläggs, samma dilemma som den i Svenska kyrkan (pol.) angående beskyllningen av Israel att vara apartheidstat, nämligen demokratins.
Svenska frikyrkoförsamlingar är uppbyggda enligt den folkrörelseuppkomna föreningsmodellen, och där församlingsmötet är högsta beslutande instans. Liksom i Svenska Kyrkans (pol.) Kyrkomöte kan församlingsmötet teoretiskt sett fatta vilka beslut som helst.
I frikyrkoförsamlingar kommer ett beslut dock endast att gälla den lokala församlingen (föreningen), medan det för SvKy (pol.) blir legalt bindande för alla församlingar.
Här finns alltså en skillnad: SvKy (pol.) är samfundsstyrd från toppen, medan frikyrkosamfund styrs av församlingsrepresentanter från församlingar (lokala kristliga föreningar), men endast i teorin: det är endast så länge frikyrkoförsamlingar är troendeförsamlingar, baserade på individers personliga omvändelse och tro som denna skillnad kan bestå. I SvKy (pol.) behövs varkendera för att vara medlem och därmed kunna besluta i Kyrkomötet.
Teoretiskt sett, om frikyrkförsamlingar skulle teologiskt förvandlas, så att omvändelse och tro skulle urgröpas eller relativiseras eller ges ny innebörd, så hamnar man i samma sits som Svenska kyrkan (pol.), att demokratin råder – dvs om frikyrkosamfunden dessutom skulle börja toppstyra de lokala församlingarna.

Problemet består i när Guds församling, den globala Kyrkan, på olika lokala plan (Sverige, Samfund, Lokala föreningsförsamlingar) börjar styras , inte utifrån ett andligt, teologiskt perspektiv där Bibeln är läromässigt rättesnöre, utan utifrån ett sekulärt världsligt (dvs där Bibeln, Guds Ord sätts ur spel) sätt att tänka.

Det var inte därför att matutdelningen till de grekisk-talande änkorna som omnämns i Apg 6 skulle vara oandlig som apostlarna utsåg medhjälpare/diakoner (dessa skulle också vara fyllda av ande och tro), utan för att de själva skulle kunna ägna sig åt bön och undervisning.

“Hela jorden är Herrens”, och Guds församling skall ledas andligt.
Det finns något oroande gnostiskt i uppdelningen församlingsledning/styrelse (biskoparnas läronämnd/Kyrkomötet).

Det är legitimt att biskopar (i bibliskt språkbruk: äldste, församlingsledare, herdar, se Apg 20:17, 28, dvs även kyrkoherdar och komministrar) inte bara yttrar sig, utan även griper rodret och styr, dvs leder som uttryck för att vara andliga tjänstegåvor (bättre term än “ämbeten”) givna till Församlingen, Ef 4:11-16, såväl i frågor som gäller Församlingens/Kyrkans förhållande till Israel och det judiska folket som när det gäller äktenskap och homosexualitet. Endast genom förkunnelse, proklamation och undervisning utifrån Bibeln kan människors sinnen förnyas och bejaka det Skriften säger.

Svenska kyrkan har ett stort dilemma pga dess struktur. Potentiellt gäller detta även frikyrkoförsamlingar.
Må vi bedja för alla kristna andliga ledare, inklusive Svenska kyrkans biskopar – även om vi inte är medlemmar i organisationen som sådan – att de må få styrka att stå för sanningen sådan den är uppenbarad i Guds ord! Kristi Kropp är en.

Förnyelseförmaning

Omvändelse

När Paulus i Romarbrevet förklarat rättfärdigtillräknelsen genom tro (kap 1-8) och Israels förblivande roll i Guds historiska, nutida och framtida frälsningsplan (kap 9-11), så är det dags för förmaningar. Handen på hjärtat: när blev du förmanad (tillrättavisad eller uppmanad, negativt eller positivt) av någon senast? När blev du senast förmanad i en predikan?

“Därför [ = på grund av det Paulus dittills skrivit i Romarbrevet]
uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet [ märk noga: ungefär = nåd ]
att frambära era kroppar som ett levande offer [alltså inte = avlivat, dött! Vi har alltså att göra med offer av annat slag än vi vanligen tänker oss.]
och heligt [ grundbetydelsen för ‘helig’ är ‘avskild för någons räkning, dvs här Guds]
som behagar Gud – er andliga tempeltjänst” (Rom 12:1, FB-15).

Era kroppar. Alltså inte: “sätt dig nu ned och meditera och tänk djupt på det jag skrivit.”
Kroppen. Man gör saker med kroppen.
Och vad i detta fall?
Det bästa är väl att läsa vidare för att få reda på det.

(v.2): “Och anpassa er inte efter denna världen,
utan låt er förvandlas
genom förnyelsen av ert sinne
så att ni kan pröva
vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom“.

Vad kan det innebära idag, hur gör man för att inte anpassa sig efter denna världen?
Under en pandemi har vi alla mer tid: ingen arbetspendling, få fritidsaktiviteter osv.
Till att börja med tror jag det till stor del handlar om att strypa informationsflödet.
Anpassningen till världen kommer automatiskt om vi varje dag översköljs med nyheter av alla de slag i alla möjliga medier, etablerade såväl som sociala. Vi kan då inte värja oss för att det kommer att uppta sinnet.
Jämför med Athen, en plats där Paulus för övrigt aldrig grundade någon församling. Kanske fanns det inte grogrund för det. Lukas berättar:
“Athenarna liksom de främlingar som bodde i staden ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen,” (Luk 17:21).
Man låter bli att dränkas genom att använda Kroppen, i det här fallet fingrarna till att låta bli att klicka på allt möjligt “som kan vara intressant” — det må vara lärorikt eller rent skvaller, så att en annan del av kroppen, ögonen, slipper se, inte kan se.

Gud vill förvandling det är rätt klart. Gud vill att vi skall bli mera lika Jesus. Vi kan göra oss tillgängliga för förvandling, “låt er förvandlas”, helt ett Guds verk, genom förnyelse.
I liknelsen om såningsmannen (Matt kap 13) utlägger Jesus betydelsen av en typ av åker på detta sätt:
“En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. — Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten.” (v. 4, 19 )
Men kan det vara så enkelt, att vad som såtts i våra sinnen av Guds Ord och är obearbetat, kan plockas bort genom all möjlig annan information “på livets väg”?
Den Onde verkar ibland genom enkla medel; så liten uppmärksamhet som möjligt.

Vi måste helt enkelt offra en del av våra kroppars legitima uppmärksamhet på nyheter (hur många gånger om dagen är det nödvändigt att gå upp på Fb, Twitter, Instagram, DN, GP, SvD, BBC, CNN, osv.) Antagligen avsevärt mycket färre gånger än vi gör.
Men blir inte detta lagiskt? (standardinvändningen mot förmaning…)
Paulus förmanar vid Guds barmhärtighet. Rör inte det ditt hjärta?
Syftet med detta kroppens levande offer av informationsuppmärksamhet är inte att du skall bli tom, utan att det skall beredas plats i sinnet till förståelse (istället för alla nyhetsmassor) för den goda säden (Guds Ord) att kunna växa i ditt liv – så att du kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom – och så att det kan bli någon skörd i ditt liv!

Förnyelse och omvändelse

Bibeln, Omvändelse

Förnyelsens pris är omvändelse, och en ständig sådan.
Hur kommer det sig? Jo, såväl de hebreiska som grekiska orden för omvändelse respektive förnyelse kommer från samma stam i respektive språk. Det där syns inte alltid i svenskan (eller i översättningar till andra språk).
Tag till exempel den välkända Psalm 23, “Herren är min herde, mig skall intet fattas…”

Vers 3 hette i SvKB 1917: “Han vederkvicker min själ”. Så även i FB-98. Om man skall förstå detta ålderdomliga ord måste man gå till Tyskans wieder (åter) + quicken (liva upp), alltså ‘återuppliva’ [men ‘liva upp’ heter idag erquicken på Tyska.] Ordet finns f.ö. i denna ursprungliga betydelse i ‘kvickningsrörelse’, dvs när fostret börjar sparka i mammans mage.
FB-15 har: “Han ger liv åt min själ”, men skriver i en not: “Annan översättning (så Septuaginta) “återför”, “omvänder”. Latinets Vulgata likaså: “Animam meam convertit” (jämför Engelskans conversion ‘omvändelse’).
Bibel2000 prövar med: “Han ger mig ny kraft”.
Går man till andra vanligen kända språk märker vi:
Franskans (Louis Segond 1910) “Il restaure mon âme” (jämför ‘restaurera’ på Svenska = ‘återskapa i ursprungligt skick’; ‘förnya’)
Engelskans ESV går också på denna linje: “He restores my soul” (liksom King James Version). NIV är rätt lika: “He refreshes my soul”
Tyskans Lutherbibel 1912 har: “Er erquicket meine Seele” (jämför ovan).

Men grundtextens hebreiska då? Ja, den har en kausativ stamform av ett verb [shuv] som i den enkla stamformen betyder det som FB-15 antyder ovan:”återföra, omvända” — och så hade den tidiga (200-talet f.Kr) översättningen till grekiska, Septuaginta, uppfattat betydelsen, när den använder verbet [epistrepho] med samma betydelse.
Vill man försöka tydliggöra detta med stamformer (regelbunden egenhet för hebreiskan) på svenska, så kanske man skulle översätta Ps 23:3 med det ospråkliga “*Han omvänderar min själ”, dvs: ‘han får min själ att vända om” (därav ordet ‘kausativ’, jämför cause ‘orsak’ på Engelska).

Nu börjar vi närma oss pudelns kärna.
Det finns alltså ett starkt språkligt samband på Hebreiska mellan omvändelse och förnyelse, något som särskilt de tidiga översättarna till Grekiska och Latin var varse och uppmärksammade.
Förnyelsens rot ligger alltså språkligt i omvändelse — och i det här fallet omvändelse från lättja till att läsa ända hit för att få det språkligt klarlagt. (Bra gjort!)
Man kanske även skulle kunna säga: omvändelse till Skriften, att återvända till Bibeln, för att få reda på vad förnyelse innebär.
Mera härom härnäst!

Vad väntar vi på?

Omvändelse

En del väntar på Kristi ankomst, med betoning på Ankomst. Man sätter upp absoluta scheman över när detta kommer att ske, och säger, att den som inte pratar om schemat hindrar väckelse.
Jesus skall förvisso komma åter. Det är inte sant att han på ett spiritualiserat sätt återkom i och med Andens utgjutande, och bor i sin Kyrka som är tusenårsriket. Änglarna sade att han skall komma åter på samma sätt, kroppsligen.
Men det är Han som skall komma åter! Jesus är inte bara en del i ett schema över hur det kommer gå till.

En del väntar svåra tider. En del säger, att vänta bara, kommer det svåra tider, så kommer det väckelse. När Anti-Krist kommer och alla måste stämplas med Vilddjuret märke, då kommer folk att fatta allvaret, då blir det väckelse. Vi må tillbringa mesta tiden framför tv-soffan nu, och övrig tid på Facebook, men när det blir svåra tider, då kommer folk att omvända sig till Gud i skaror, och då kommer folk att få se att vi kristna hade rätt.

En del väntar på att Corona-viruset skall ta slut så att allt kan återgå till det normala: att mötesmaskineriet kan dra igång igen, med predikoföredrag och lovsångsuppträdanden, med kaffekokning och kyrkstädning. Att man kan få leva som vanligt för övrigt igen; unna sig livets goda, för Gud är ju god, och vi kristna skall inte vara annorlunda så att vi stöter bort folk.

Vad väntar vi på!
Nu är det tid att bedja, nu är det tid att studera Bibeln!
Nu är det tid att söka ett dop i Helig Ande, och att fyllas av Anden, dagligen, mer och mer.
Nu är det tid att offra lovets offer till Gud, göra gott och dela med sig (varför inte till Läkare Utan Gränser som går dit få andra vågar).
Nu är det tid att bekänna Jesus, att tala om Honom med alla vi kontaktar.
Nu är det tid.