Tag Archives: inkarnationen

Inkarnationen, del 17: varför bry sig?

Inkarnationen

Verkar det här med Inkarnationen bli lite för komplicerat, lite för teoretiskt? Treenigheten… ett ord som inte ens finns i Bibeln. Kristi två naturer … inte heller i Bibeln. Så varför bry sig? OK, så du intresserar dig inte för Gud, hurudan Han är? Fair enough!

Men Han intresserar sig för dig, faktiskt innan du börjar intressera dig för honom. Det kan vi med rätta kalla “den förekommande nåden”, och det har jag ett bra bibelord för:

“Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. …Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Rom 5:6,8 (B2K)

Det här intresset från Guds sida var alltså inte något avlägset “fly by”, att han liksom spanade in människor, så där som vi ibland kan göra, lite av nyfikenhet eller bara för att “ha koll”. Gud är inte sådan. Han bryr sig. Detta kan man nu förhålla sig till på två sätt: genom att rycka på axlarna och säga: (just ingenting), eller kanske genom att vara lite lagom religiös och gå i kyrkan på söndag (en lätt uppoffring för att kunna känna sig god och lite bättre än hedningarna omkring en i allmänhet).
Det andra sättet är att fundera och intressera sig för en Gud som handlar så. Alltså: att inte endast ta emot frälsningsgåvan och knappast ens säga “Tack”, och sedan glömma Honom som gav.
För håll med mig: när vi ger gåvor, eller gör något bra för andra, visst vill vi gärna höra ett “tack”? Och visst vill vi helst att den som mottagit skall se oss i ögonen och se Vem som gav, inte bara öppna paketet och se “vad man fick”?
Vad har vi för anledning att tro att Gud skulle vara annorlunda? Det är en riktig fråga, inte ett retoriskt påstående. (Skriv i kommentarsfältet om du kommer på något…)

Och om nu frälsningen inte är ett “paket”, löskopplat från givaren, så att “när man fått det så har man fått det”, utan något som står i levande och oupphörlig relation till Honom som gav och ger frälsningen, då träder det hela in i ett annat och mycket allvarligare läge.
Man kan inte “ha” sin frälsning, kort sagt. (Man kan inte “ha” den helige Ande heller.) Häpp!

Det eviga livet består i gemenskap med Gud:
“Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” Joh. 17:3 (B2K)
Den grekiska grundtextens verbform för “känna” (ginosko) är rätt tydlig här: det handlar inte bara om att känna i nuet (de olika nu:n när man känner för att känna efter), och absolut inte om att endast en gång ha lärt känna (någon gång måste för övrigt ha varit den första, och även om man sakta växte in i en medveten gudstro ur barnatron), utan om att kontinuerligt, pågående, stå i förbindelse med (grammatiskt heter det “parataktisk aspekt”); alltså att leva i en “lära-känna-gemenskap-med” Gud genom Jesus; vem han är och vad han gjort.

Inkarnationen handlar intensivt och innerligt om vem Gud i Kristus är.
Du bör bry dig.

Inkarnationen, del 10: Postmodernismen

Inkarnationen,


Vad är Postmodernismen? Inte så modern. Egentligen betyder ordet “Efter det moderna”. Men när startade det “moderna”? För länge sedan, på 1650-talet, med den filosofiska riktningen rationalismen. Förnuftet skulle råda, och inte tron (så som det varit på Medeltiden); ja, tro i meningen vad Kyrkan i den enhetskulturen stod för.

Hur hamnar vi då i “Efter det moderna”? Man brukar räkna med att Postmodernismen som kulurellt paradigm gäller från c:a 1950. Det var säkert många ting som samverkade: vetenskapliga upptäckter, som vittnade om att tillvaron är långt mer komplicerad än vad som kan greppas av en liten människohjärna; andra världskrigets fasor och grymheter – människan var tydligen kapabel till mer ont än vad som vore rationellt förståndigt att vänta sig.

Så Postmodernismen är en sorts besinning, om man vill beskriva det positivt. Men det är ingen rationell besinning, utan snarare ett kastande överbord av tänkandet: allt och inget är sant, och tillvaron är oförståbar, oftast meningslös, och det gäller att skapa sig mening.

Hur yttrar sig då Postmodernismen?
Låt oss se på massmedier, och på sociala medier: vad är sant? (Det var en fråga som kunde ställas redan innan ordet “fake news” uppfanns, och medan “fake news” dels är producerade vilseledande lögner, dels ett sätt att vifta bort obekväma sanningar, är frågan om vad som är sanning mycket mer grundläggande.)
Tag dokusåporna: de konstruerade dramorna behandlas av kvällstidningarnas löpsedelsrubriker som verkliga, och de uppdiktade karaktärerna som om de vore verkliga. Skådespelarna som gestaltar rollerna identifieras med sina roller, så att de i det mediala medvetandet blir sina rollfigurer.
Konstruerade såpor som “Bonde söker fru” slår ibland över i verkligheten och leken fortsätter, också den; är det en del av dramaturgin, ett sätt att locka fler tittare/annonsintäkter? Ingen kan väl veta säkert.
Ännu intressantare är att politiker och valrörelse behandlas som en dokusåpa de också. Dagstidningarna trivialiserar efter bästa förmåga, och politiken reduceras till personlighetsfejder eller popularitetstävlingar mellan partiledare. Här har verkligheten blivit fiktion.

Vad har nu allt detta att göra med Inkarnationen, Guds människoblivande?
Vi har förlorat vår verklighetsuppfattning. TV-såpor uppfattas som verkliga, verkliga händelser som uppdiktade. Allt flyter i vartannat. Allt blir relativt. Inkarnationen kan nog accepteras – men som en fiktion, som något lika underhållande som Mello, som visserligen händer, men där innehållet i showen är sanslöst tom.
Gud blir också underhållning, men får bara vara med på ett hörn – därför att han inte är särskilt rolig, inte särskilt medial, inte särskilt trendig (ja, jo, om kändisar omnämner honom, då kan han kanske få en Återkomst i medial rating.)

Ser du problematiken? Människors sinnen mjukas upp inför det övernaturliga, för “lögnens tecken och under”, 2 Thess 2:9; bereds för anti-kristliga idéer, bereds för Anti-Krist

“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.” 1 Joh 4:1-3.