Vad är Postmodernismen? Inte så modern. Egentligen betyder ordet “Efter det moderna”. Men när startade det “moderna”? För länge sedan, på 1650-talet, med den filosofiska riktningen rationalismen. Förnuftet skulle råda, och inte tron (så som det varit på Medeltiden); ja, tro i meningen vad Kyrkan i den enhetskulturen stod för.

Hur hamnar vi då i “Efter det moderna”? Man brukar räkna med att Postmodernismen som kulurellt paradigm gäller från c:a 1950. Det var säkert många ting som samverkade: vetenskapliga upptäckter, som vittnade om att tillvaron är långt mer komplicerad än vad som kan greppas av en liten människohjärna; andra världskrigets fasor och grymheter – människan var tydligen kapabel till mer ont än vad som vore rationellt förståndigt att vänta sig.

Så Postmodernismen är en sorts besinning, om man vill beskriva det positivt. Men det är ingen rationell besinning, utan snarare ett kastande överbord av tänkandet: allt och inget är sant, och tillvaron är oförståbar, oftast meningslös, och det gäller att skapa sig mening.

Hur yttrar sig då Postmodernismen?
Låt oss se på massmedier, och på sociala medier: vad är sant? (Det var en fråga som kunde ställas redan innan ordet “fake news” uppfanns, och medan “fake news” dels är producerade vilseledande lögner, dels ett sätt att vifta bort obekväma sanningar, är frågan om vad som är sanning mycket mer grundläggande.)
Tag dokusåporna: de konstruerade dramorna behandlas av kvällstidningarnas löpsedelsrubriker som verkliga, och de uppdiktade karaktärerna som om de vore verkliga. Skådespelarna som gestaltar rollerna identifieras med sina roller, så att de i det mediala medvetandet blir sina rollfigurer.
Konstruerade såpor som “Bonde söker fru” slår ibland över i verkligheten och leken fortsätter, också den; är det en del av dramaturgin, ett sätt att locka fler tittare/annonsintäkter? Ingen kan väl veta säkert.
Ännu intressantare är att politiker och valrörelse behandlas som en dokusåpa de också. Dagstidningarna trivialiserar efter bästa förmåga, och politiken reduceras till personlighetsfejder eller popularitetstävlingar mellan partiledare. Här har verkligheten blivit fiktion.

Vad har nu allt detta att göra med Inkarnationen, Guds människoblivande?
Vi har förlorat vår verklighetsuppfattning. TV-såpor uppfattas som verkliga, verkliga händelser som uppdiktade. Allt flyter i vartannat. Allt blir relativt. Inkarnationen kan nog accepteras – men som en fiktion, som något lika underhållande som Mello, som visserligen händer, men där innehållet i showen är sanslöst tom.
Gud blir också underhållning, men får bara vara med på ett hörn – därför att han inte är särskilt rolig, inte särskilt medial, inte särskilt trendig (ja, jo, om kändisar omnämner honom, då kan han kanske få en Återkomst i medial rating.)

Ser du problematiken? Människors sinnen mjukas upp inför det övernaturliga, för “lögnens tecken och under”, 2 Thess 2:9; bereds för anti-kristliga idéer, bereds för Anti-Krist

“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen.” 1 Joh 4:1-3.