Inkarnationen, del 5: en luthersk debatt

Frågan om inkarnationen är central och berör.

Lärare vid den konservativa lutherska Församlingsfakulteten i Göteborg, Daniel Johansson, lektor Nya testamentet, och Torbjörn Johansson, rektor och lektor systematisk teologi, har debatterat med ärkebiskop Antje Jackalén i Kyrkans tidning nu under juni/juli månader 2018.

De ställer frågan: “Har inkarnationen upphört?”, 14 juni, med referens till en predikan som Jackalén höll i Warszawa, och Ärkebiskopen svarar i samma artikel.

Församlingsfakultens lärare är dock inte nöjda, och fortsätter debatten. I “Kristus har lämnat ett tillstånd”, 21 juni går de emot att ärkebiskopen gör en åtskillnad mellan Kristi mänsklighet (natur) och hans mänskliga kropp.
“Om Kristus inte längre har en mänsklig kropp så tillhör han inte längre Adams släkte, vilket han föddes in i av sin mor Maria. Vad blir det då av frälsningen och vad ska vi svara på Lina Sandells fråga: ”Är det sant att Jesus är min broder?” (Sv.Ps 250) Om man hävdar att Kristus inte längre har en mänsklig kropp så är det vidare slut med läran om Kristi verkliga, reala närvaro i nattvarden. Kvar blir en andlig närvaro, lik den som lärs i reformert teologi med den skillnaden att de reformerta menar att den mänskliga kroppen är upptagen till himlen.”

Jackalén går i svaromål i en replik, “Kristi närvaro och teologins dilemma”, 21 juni, och följer upp nattvardstanken, dock utan att ta ställning för egen del: “Som lutheraner kan vi inte låta bli att berätta om realpresensen när vi talar om hur Jesus är närvarande i, med och under nattvardens bröd och vin. Samtidigt är vi medvetna om att Kristi närvaro är så mycket mer än lära och ord. Den är ett sätt att leva. Ett sätt att leva som är riskfyllt.”

Daniel Johansson och Torbjörn Johansson fortsätter debatten. I artikeln “Inkarnationen handlar om kropp”, 5 juli, tar de upp den intressanta frågan om Jesus förhållande till sin mänskliga kropp efter himmelsfärden. De skriver: “Våra bekännelseskrifter lägger stor vikt vid att Kristus fortsatt, efter himmelsfärden, har den kropp som han antog genom inkarnationen. Vi har redan pekat på förbindelsen mellan kristologi och nattvardslära (Konkordieformeln, art 7 och 8).” (Åter: Jackalén hade nämligen hävdat att Jesus hade kvar sin mänskliga natur, men varit mer svävande när det gäller kroppen.)

Antje Jackalén responderar med “De sa inte: ‘Vad fint att du är tillbaka'”, 5 juli, “Ingenstans berättar evangelierna att lärjungarna sa: ”Vad fint att du är tillbaka, Jesus!” Tvärtom: de känner inte igen honom. Det är först brytandet av brödet, tolkningen av Skriften, fridshälsningen – centrala element i vår gudstjänst än i dag – som gör att Jesus känns igen.
Uppståndelsen är alltså inte ett återupplivande, även om detta ofta hävdas av både skeptiker och fundamentalister. Det är något annat. Uppståndelsen och tiden därefter vittnar om både kontinuitet och diskontinuitet”, och vidare: “Är Jesu uppståndelsekropp samma kropp som den som Maria födde? De bibliska berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder ett enkelt ja på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven ett enkelt nej.”

Och så vidare. Jackalén formar sin replik som svar på konkreta frågor, men lindar in svaren i ett modaliserat framställningssätt, där dessa är beroende av hur man uppfattar de ting hon refererar till. Och hon är fortfarande INTE klar och tydlig i det allra mest grundläggande: Inkarnationen: att Gud blev människa såsom Bibeln berättar.

Samtidigt tycker jag denna debatt visar, att det inte är fruktbart att göra en så tät koppling mellan den lutherska tanken om Kristi realpresens (en sorts riktning från den ursprungligt lutherska tanken om consubstantiationsläran mot den katolska transsubstantiationsläran?) i nattvarden och inkarnationen. För det går tydligen (så som Jackalén gör) att bekänna det förra, och fortfarande sväva på målet beträffande det senare.

Jag har påbörjat en läsning av Athanasius (296/8-373 e.Kr) Om Inkarnationen, och återkommer.

Inkarnationen, del 4: bibelställena.

Några av dem som inte ger en klar bekännelse till jungfrufödseln (som till exempel ärkebiskopen Antje Jackalén) argumenterar att det är så få texter i Nya testamentet som berör detta (som om ett fåtal texter skulle vara något försumbart i sig, till att börja med).

Men berättelsen hos Matteus, se särskilt 1:18,20,24, och Lukas 1:34-38; 2:6,7 är så enkla och knapphändiga av ett skäl: hur skulle de överhuvudtaget annars kunna säga något om detta oerhörda?
Markus är ännu kortare ”Här börjar evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son”, 1:1.
Johannes pejlar i sin prolog djupen av inkarnationen i ännu enklare ord ”I begynnnelse var Ordet … och Ordet var Gud … och Ordet blev kött och slog upp sitt tält ibland oss”, 1:1,14.

Beskrivningen av Jesus som Gud hos Markus och Johannes släpper aldrig förankringen i det mänskliga, det som Matteus beskriver ur Josefs perspektiv och Lukas ur Marias.

Åter: det stora i det lilla.
Det är för övrigt aldrig något “stort” vid ett barns födelse; det föds ju så många barn — utom för föräldrarna och medkännande barnmorskor och läkare som visserligen kan dela glädjen, men knappast inse den stora storheten: det kan nog bara föräldrar. Och för dem finns det inget större. Alla vi som varit med vid ett barns födelse (fäder) och burit och fött (mödrar) vet att det inte finns något större än detta. Det är så stort att inga ord räcker.

Det verkligt stora måste man tala om med enkla och få ord.

Inkarnationen, del 3: övertolkningarna.

Om nu inkarnationen är så viktig, varför hör man då så lite talas om den?
Jag tror det beror på några välvilliga men missriktade övertolkningar:

“Vi måste låta Ordet inkarneras i oss!”
Har du hört den uppmaningen?
I predikningar betyder det ofta att vi skall ta vår tro mer på allvar; att det skall bli konsekvenser; att man skall göra något för Gud.
Vällovligt, men fel.
Det finns inga indikationer i Nya testamentet på att Inkarnationen skall användas på det sättet.
Guds människoblivande var en engångshändelse, då den evige, andlige Guden själv trädde in i sin skapelse, något så oerhört, att det inte ryms i kategorin under: det är större än så, mer än ett mirakel.
Vi människor däremot är redan skapade. Redan i vårt utgångsläge är vi “i köttet”.
Om vi skall ta vår tro på mer allvar handlar det om att vandra i Anden; att fyllas med Anden.
På grund av syndafallet är vårt behov inte att “Ordet skall inkarneras i oss”.
Tvärtom behöver vi fyllas med Anden från Honom som en gång blev människa, och efter sitt ställföreträdande liv och offer förmår hjälpa.
Äran tillhör Gud endast.

Ett bispår i denna välvilliga, men missriktade tolkning är uttrycket: “Vi skall vara vägröjare för Jesus som Johannes Döparen var.”
Fel det också.
Även Johannes var unik. Han kom en gång, den störste bland profeterna, enligt Jesus, och banade vägen för honom som fötts på ett fullkomligt unikt sätt, och som sedan finns. Jesus har redan kommit.

En annan typ av missriktad övertolkning av Inkarnationen möter vi i de sakramentalistiska kyrkorna. (Sakrament = en handling som verkar oberoende av människans tro, om man skär bort det teologiska finliret).
Här blir Jesus närvaro i nattvarden till en sorts Inkarnation: “Gud kommer varje gång oss till mötes i brödet och vinet.”
Vackert tänkt, men fel (vågar jag faktiskt påstå), därför att det leder bort ifrån det faktum att Gud redan kroppsligen blivit människa, och i en del liberalteologiskt influerade, men likafullt sakramentalistiska, sammanhang finns en förnekelse av jungfrufödseln, kompenserad med att Gud “på nytt och på nytt kommer oss till mötes vid sitt bord.”

Även här finns en undervariant, och den består i när under liturgin evangeliet skall läsas. I en del kyrkor går prästen går ned i mittgången och evangelieläsningen sker så “mitt bland folket”. Även detta är tänkt att symbolisera inkarnationen.

Allt detta, fastän välvilligt, tar bort fokus på det mest väsentliga: att den preexistente Sonen i Jesus Kristus redan blivit människa. Jesus är Sann Gud och Sann Människa. Denna hans storhet är förutsättningen för vår frälsning: Gudomen trädde verkligen in i vår situation och kan därför frälsa oss.

Övertolkningar tar bort kraften i evangeliet.
Det stora ligger i det enkla.

Inkarnationen, del 2: tecknet.

De stora förbund Gud slutit med mänskligheten och sina utvalda tjänare och folk har alla sina tecken:

Förbundet med Noa hade regnbågen som tecken: “Och Gud sade: “Detta är tecknet på det förbund som jag för all framtid sluter med er och med alla levande varelser hos er: Min båge sätter jag i skyn, och den ska vara tecknet på förbundet mellan mig och jorden. (1 Mos 9:12,13, SvFB15)

Förbundet med Abraham hade omskärelsen som tecken: “Sedan sade Gud till Abraham: “Du ska hålla mitt förbund, du och dina efterkommande från släkte till släkte. Och detta är det förbund mellan mig och dig och dina efterkommande som ni ska hålla: Alla av manligt kön hos er ska omskäras. Ni ska skära bort er förhud, och det ska vara tecknet på förbundet mellan mig och er.” (1 Mos 17:9-11, SvFB15)

Förbundet på Sinai med Mose och nationen Israel hade lagen som tecken och då särskilt sabbaten: “Israels barn ska hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. För på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt verk och vilade. När Gud hade talat färdigt med Mose på Sinai berg, gav han honom vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, skrivna med Guds finger. (2 Mos 31:16-18, SvFB15)

Och det Nya förbundet har ett barn som tecken:

“I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk 1:11,12 SvFB15)
Detta var uppfyllelsen av det tecken som gavs 700 år tidigare:
“Därför ska Herren själv ge er ett tecken: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel” (Jes 7:14, SvFB15)

Det går inte att komma runt detta tecken: löftet om en jungfru som skulle föda en son och ge honom namnet “Gud med oss”. Han är Frälsaren, och fick därför som Gud-med-oss namnet Jesus (Matt 1:22-24), och herdarna på ängarna runt Bethlehem fick se honom.

Kristendomen är ingenting utan denne Jesus.

Det är också därför som Johannes skriver i 1 Joh 2:7,8 (SvFB15): “Mina älskade, det jag skriver till er är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har hört. Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er, eftersom mörkret viker och det sanna ljuset redan lyser.”
Budet att älska är nytt genom det sätt på vilket det verkas fram, nämligen genom Jesus inneboende i den troende genom Anden.
Detta är kristen moral, och sättet jag skriver om det kristen etik.
Det är bra om människor vill ha kristen etik och moral, men utan Jesus inneboende kan ingen klara detta:
“Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” (1 Joh 2:6,7, B2000)

Utan Inkarnationen, ingen kristendom.

Inkarnationen, del 1: testet.

Varför är Inkarnationen (av Lat. in carne ‘i köttet’), dvs Guds människoblivande, så viktig?

Ser man i facit, dvs hur den första kristna Församlingen avgränsade mot villoläror, så framstår Inkarnationen som avgörande:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud.
Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.
Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud,
och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud.
Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen,” (1 Joh 4:1-3, SvFB15).

(Om någon till äventyrs tvivlar på att detta handlar om Inkarnationen, så är det bara till att gå till vanliga studiebiblar som t.ex. ESV eller NIV. De är övertydligt säkra på den saken.)

Och varför är då Inkarnationen så viktig?
Jo, det är därför, att om inte Jesus var Gud, fullt ut Sann Gud och Sann Människa, i en person men utan sammanblandning, så vore försoningsverket inte vad det är, dvs att Gud själv, gått in i vår situation och burit straffet för vår synd, men, själv syndfri, kunnat fortfarande kroppsligen, uppstå från döden.

Om det inte vore så, skulle hela berättelsen om Jesus försoningslidande bara vara en enda stor symbol, en enda stor tjusig tanke, att inspireras av kanske, men inte till den livsförvandling som frälsningen innebär.

Inkarnationen är därmed den kristna moralens kraft och drivmotor.

(Jag skall skriva mer om detta, därav Inkarnationen, del 1. 180624: jag har lagt till beskrivningar av de olika delarna, som ovan: Inkarnationen, del 1:testet; även till de senare.)

Pingst: vi vill bli populära!

Pingstledaren Daniel Alm skriver i ett brev till församlingarna inom samfundet Pingst, “På de utsattas sida, val 2018”, att framtidsbilden och det långsiktigt övergripande framtidsmålet är att “Pingst skall bli kända för…” och “vara en … respekterad röst”.
Det är alltså en önskan om att synas som.

Det verkar alltså som att Hörnmarks postmodernistiska teologi hann slå djupare rötter i det som en gång var pingströrelsen än vad åtminstone jag trodde var möjligt.
Det handlade inte om substans och innehåll, utan om känslor och vad som “känns rätt”.

Nu tar Daniel Alm ytterligare ett steg på denna substanslösa väg. Det skall nu handla om hur man framstår, hur andra uppfattar en. Nu är alltså den stora framtidsbilden att “bli känd … och respekterad”.

Men inte ens denna förhoppning är det största problemet, utan strategin för att nå dit.
Så: hur skall detta ske?
Nu skall pingstförsamlingarna bli en valmaskin: “Pingströrelsens rådslag antog också en satsning inför valrörelsen, med rubriken På de utsattas sida, där pingstförsamlingarna vill lyfta tre områden i lokala debatter med mera: existentiell hälsa, att hela världen är viktig samt integrationsglädje” (Dagen 180526). Man behöver inte vara politiskt alltför insatt för att genomskåda till gagn för vilka [det kommer att framstå som, för det är ju i den genren – att bli känd som – man opererar].

Problemet är nu att allt inte är ens vad det syns vara.
För om man inte talar inifrån vad Bibeln påstår, utan utifrån hur man önskar uppfattas, blir man fånge under trendvindar.
I bästa fall neutraliseras man endast. I sämsta fall påverkas man.

Inte ett ord om vad Evangeliet innebär. Detta är det större problemet på substanslöshetens väg, för en föreståndare som ställde upp på en dialogpredikan i enhetens tecken i Uppsala Domkyrka 29 maj 2017 med en ärkebiskop som inte bekänner inkarnationen, Guds människoblivande genom jungfrufödseln. Hon gjorde det inte i utfrågningarna inför ärkebiskopsvalet för fem år sedan (så hennes position är väl känd) och hon gör det inte heller i en nylig artikel på DN debatt.

Jag läser 1 Joh 4:1-4:
“Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, den är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, den är inte från Gud. Detta är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen”,

och bävar för vad detta innebär.

Draghjälp fjärran ifrån

James O. Fraser

Ibland behöver man se bort från de egna omständigheterna för att få ett nytt perspektiv på dem.

Det blir ett slags “draghjälp” såväl att tro på Gud som att med tålamod överlåta sig till Honom.

Berättelsen om Kinamissonären James O. Fraser kan ge oss ett annat perspektiv på våra egna omständigheter; dess problem, förutsättningar och relativa vikt.

Yunnanprovinsen i Kina ligger långt bort, och Fraser verkade där för 100 år sedan. Man får alltså anledning att se bort såväl i tid som i rum.

Men människan James Fraser, i biografin av hans dotter, känns inte främmande, tvärtom.

Därför tror jag hans erfarenheter, och sättet de berättas på, kan vara en inspiration även för oss idag.

Här finns mer information om boken När det regnar i bergen.

När det regnar i bergen, bokframsida

Himmelsfärden

Alla stora kristna högtider är engångshändelser i historisk tid, men åtminstone för mig är det så – och jag tror inte jag är ensam – att betydelsen av dem djupnar med varje år.

Himmelsfärden: jag påminns om att det är i sin uppståndelsekropp Jesus lyfts upp mot himlen inför lärjungarnas åsyn, till dess molnen skymmer sikten. Han har därmed inte försvunnit, utan är lika reellt närvarande, fast nu i himlen, där han på Faderns högra sida, med märken efter försoningslidandet för vår skull, ber för oss.

Han hade lovat Hjälparen, den Helige Ande, och från den historiska himmelsfärdsdagen fram till Pingstdagen var inte Anden utgjuten på det sätt som Han varit alltsedan dess.

O, mäktiga förblivande händelser!

Omgifte i församlingen efter skilsmässa

omgifte efter skilsmässa i församlingen

En bokrecension i detta viktiga ämne, publicerad i Svensk Exegetisk Årsbok 2017:

“Strauss, Mark L. and Paul E. Engle (Gen. Eds), Remarriage after Divorce in Today’s Church (with contributions by Gordon J. Wenham, William A. Heth, and Craig S. Keener), Counterpoint Series. Grand Rapids, Michigan: Zondervan, 2006. Pb, 161 pp., USD 16.99.
ISBN 978-0-310-25553-6

Titeln är viktig, för det är inom dess ramar som boken med dess skilda bidrag är skriven. ”Omgifte efter skilsmässa”: alltså inte omgifte efter att ena parten dött, och heller inte enbart ”skilsmässa”. ”I dagens kyrka”: alltså en hermeneutisk tillämpning.
Formatet är likaså viktigt: de tre författarna presenterar vardera sin syn på ämnet, följt av återkopplingar av de två övriga. Detta borgar för en klar genomlysning.
Boken är intressant ur det perspektivet att den dels handlar om seriös exegetik av bibeltexter för att utröna hur de urspungliga mottagarna bör ha uppfattat betydelsen, dels vad detta bör innebära för troende idag. Det är kanske i den senare tillämpningen som författarnas evangelikala grundsyn slår igenom som tydligast; ingen av dem postulerar ett svalg mellan Nya testamentets tid och vår. Den exegetiska analysen är rigorös, och torde kunna accepteras även av dem som inte delar denna grundsyn.
Men man kommer alltså till olika slutsatser: Gordon Wenham menar att omgifte efter skilsmässa aldrig, under några omständigheter, är tillåtet. William Heth argumenterar för att omgifte efter skilsmässa är tillåtet efter otrohet eller när ena parten övergivit äktenskapet. Craig Keener håller med Heth, men vill även inkludera ”övergrepp” som skäl.
Vad som kanske förtjänar att framhållas, är att ingendera av författarna menar att omgifte efter skilsmässa skulle vara tillåtet av andra skäl i kyrkan av idag.

Wenham är först ut. Han undersöker Mk 10:11 och Lk 16:18 och drar slutsatsen att en skilsmässa aldrig bryter ett äkenskap och att därför ett nytt giftermål blir att likna vid otukt. Han ser 1Kor 7:10-11 och Rom 7:2-3 i samma ljus: skilsmässa (väl = separation) är tillåtet, men inte omgifte. Vad gör Wenham av Mt 19:9 ”Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare”? Höll Jesus med den konservative Shammai, som tillät skilsmässa av endast få skäl, eller den mer liberale Hillel? Wenham menar ingendera, utan att Jesus hade en skapelsegrundad (Mt 19:4-6) avvisande hållning. Varför gör han det? Att inom samtida Judendom skilsmässa innebar en rätt till omgifte för inte med sig att Jesus skulle ha accepterat detta; han gick ändå emot så mycket av vedertagna sanningar; när Jesus använder ordet apolyein ”skiljas” gör han det i sin egen diskurs.
Så hur menar Wenham att detta skall implementeras i dagens Kyrka? Taktiskt: dels genom att göra skillnad mellan acceptans och tolerans; dels genom omvårdnad om de ensamstående skilda; genom undervisning och ”församlingstukt” så långt situationen tillåter (utan att pastorn får avsked, och då ändå inget vunnits) med målet att på sikt ”bli återhållsam” med att viga skilda och att ”inse det olämpliga” i att utse omgifta som ledare.

William Heth menar sig representera majoriteten inom anglosaxisk evangelikal kristendom (enligt undersökning i Christianity Today 1992-12-14, s. 31) då han säger att två skäl godtas för omgifte efter skilsmässa: äktenskaplig otrohet (Mt 19:9, jfr 5:32) och övergivande av äktenskapet av en icke-troende (1 Kor 7:15). I historisk belysning skall Wenhams åberopande av konsensus hos kyrkofäder om omgiftesförbud ses i ljuset av då allmänt ökande asketiska tendenser.
Heth undersöker förbundsbegreppet som bakgrund för äktenskapet, men konstaterar att det finns en kvalitativ skillnad mellan Guds förbund med mänskligheten representerat av Jesus och förbund mellan människor: det senare kan brytas. Han hänvisar till Mt 19:6: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt,” och noterar att detta inte betyder ”kan människan inte skilja åt,” utan ”det är möjligt att skilja åt, men ni bör inte göra det.”
Att Markus och Lukas inte har med omgiftesmöjligheten vid otrohet menar Heth beror på att Matteus skrev senare och behövde fylla i förklaringar som för tidigare åhörare var självklara.
Det andra undantaget Heth anför – omgifte efter övergivande av den icke troende – ligger i uttrycket ”inte bunden” ou dedoulotai, 1 Kor 7:12-16 (15b), vilket i samtida kultur förstods som innefattande rätten till omgifte (vilket Paulus förutsätter då sker med en kristen v.39)
Heths tillämpning: ”I fallet med genuina undantag [från förbudet mot skilsmässa], efter det att den oskyldiga parten gjort allt som rimligen kan krävas för att rädda äktenskapet, bör varken kyrkosamfund eller missionsorganisationer brännmärka en person som därefter går vidare in i ett nytt äktenskap,” s.78. Heth menar vidare att en sådan person inte bör hindras från ledarskapspositioner i en församling: ”en kvinnas man” mias gunaikos andra 1 Tim 3:2, syftar liksom de övriga kvalifikationerna på egenskaper, och skall översättas ”trogen i sitt äktenskap” och inte ”gift bara en gång” (social historia). Han sammanfattar: minoritetsuppfattningen (omgifte aldrig tillåtet) vill hindra vad Gud tillåter, medan majoritetsuppfattningen (omgifte tillåtet vid dessa två undantag) löper risken att öppna dörren för en alltför vid tillämpning, i en kultur som är indränkt av ”självförverkligande-tänkande.”

Craig Keener, slutligen, argumenterar för omgifte vid otrohet, övergivande och ’missbruk/övergrepp’ abuse. Om Wenham och Heth hävdar sina respektive uppfattningar utifrån exegetisk analys primärt, och sekundärt drar tillämpningsslutsatser, går Keener något annorlunda tillväga i sin analys av vad ”missbruk” kan innebära.
Keener postulerar att om Paulus kunde följa Jesus exempel genom att vidga rätten till skilsmässa/omgifte när den icke troende överger ett äktenskap, så kan vi följa Paulus i vidare mening. (Annars skulle vi aldrig kunna ta ställning i sådana frågor där ingen explicit undervisning finns i Bibeln, som t.ex beträffande abort, avskaffandet av slaveri, drogmissbruk, pornografi, våld i hemmet, och andra stora frågor). Skall vi läsa Bibeln dynamiskt så att vi tillämpar den analogt, eller ”djupfrysa den i antik historia?” s. 111. Keener menar att nytestamentliga undantag (från förbudet mot skilsmässa/omgifte) visar hän mot principer som kan vägleda oss i extrema situationer som NT inte uttryckligen tar upp.
En huvudpunkt för Keener är att Jesus använder grafiskt, hyperboliskt språk (= orimliga överdrifter). Konsekvensen blir att uppfatta syftet som att förhindra skilsmässor – inte att deklarera äktenskapets ontologiska oupplösbarhet, så att den drabbade parten som utsatts för skilsmässa mot sin vilja, egentligen fortsätt vore gift, och att ett nytt äktenskap vore ett ständigt pågående äktenskapsbrott. (Andra uttalanden av Jesus i Mt 5 behandlas regelmässigt som hyperboler, och själv kallar Jesus religiösa skrymtare ”dårar,” Mt 23:17.)
Keeners position tillåter skilsmässa/omgifte vid otrohet, övergivenhet och missbruk . Samtida skilsmässogrunder som ”oförenlighet,” ”djup och varaktig söndring,” liksom ”att växa ifrån varandra” avvisar han dock som icke giltiga. Han accepterar dock nya äktenskap för den skyldiga parten (vid genuin, uppvisad omvändelse; men förordar ’församlingstukt’ church discipline i fall av ogiltig skilsmässor).
I övrigt argumenterar han på ungefär samma sätt som Heth, ibland med starkare emfas: vi bör upprätthålla en standard men ”att tillämpa den på den drabbade och inte på överträdaren är som att straffa våldtäktsoffret därför att vi är emot våldtäkt,” s.119.

Även om detta faller utanför det ämne författarna diskuterar förtjänar ändå det hermeneutiska anslaget en kommentar: i alla västerländska samhällen är samboskap nu vanligare än äktenskap, dvs förbundet som sådant kommer aldrig in i bilden. Det hade varit intressant att höra författarnas synpunkter på detta.
I övrigt ger redaktörernas inledningar och avslutningar en inkännande pastoral ram för samtalet.

Bo Krister Ljungberg”

Om vår tillbedjan (bokrecension)

inga andra gudar omslag

Det finns ett några outtalade förutsättningar man bör vara införstådd med, om man med behållning skall kunna läsa Per-Arne Imsens Inga andra gudar (Pilgrim media, 2017):
1. Gud är värd vår tillbedjan;
2. Det finns möjligheter att vår tillbedjan riktas till annat än Gud;
3. Man bör ta tillvara lärdomar som historien ger;
4. Vår tid på jorden är begränsad, en evighet väntar.

Bokens titel är förstås hämtad från ett av de tio budorden: ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2Mos 20:3; ordalydelsen inga andra gudar hämtad frånSvKb 1917).
Och häri ligger alltså Per-Arne Imsens anslag: att i historien och i samtiden visa på, och varna för, när tillbedjan riktas mot annat än Gud själv.

Vad innebär då tillbedjan? ”Tillbedjan är den lovsång från vårt innersta som ärar Gud för allt det Han är, allt han har gjort och gör. Ett gensvar på all den godhet och nåd som Han slösar över oss genom Jesus Kristus,” s. 373.

Tesen i boken lyder: ”Väckelsekristendomen och institutionskyrkan är och förblir ett omaka par. Det är element som inte kan förenas. Trots att det periodvis har gjorts intensiva försök att förena dem, visar det sig vara två oförenliga andliga verkligheter. Det är två parallella vägar genom hela församlingens historia. Och även in i framtiden. David Wilkersons syn om ändetidskyrkorna talar om detta,” s. 118.

I det ljuset görs en synnerligen ordentlig genomgång av den romersk-katolska kyrkans historia och lära; dess förmåga att anpassa sig och assimilera hedniska moment och även att framstå som reformatorisk och karismatisk, medan den hela tiden söker inkorporera andra samfund i sin egen hierarkiska struktur.
Per-Arne Imsen är dock inte kategorisk: Bilden av en sköka (som historiskt sett av protestanter restlöst brukats som beskrivning av den romersk-katolska kyrkan) används på Gud folk när det tar till sig avgudar i sin prioritering, uppskattning och hyllning. ”Gränsen mellan sköka och brud ligger i hjärtat och skär tvärs igenom alla kyrkor, både stora och små” (N P Wetterlund) och ”skökan är inte heller en specifik person, eller ens en specifik kyrka”, s. 358. Han skiljer även mellan sak och person, och är inte avvisande varken till kristen enhet eller till gemenskap med kristna ur olika samfundssammanhang; man kan ”älska bröder och systrar inom en viss kyrka och samtidigt fördöma ett obibliskt system och obibliska läror”, s. 12.

Författaren är också mycket klar över att alla skriver ut en viss synvinkel: ”Alla, även jag, betraktar historien och samtiden utifrån sin världsbild. Därför innebär all historieskrivning, i mer eller mindre grad, att man samtidigt delar sin övertygelse. Och denna bok är inget undantag från den regeln ”, Förordet, s. 9. Han är naturligtvis inte ensam om sin synvinkel, utan kan med gillande citera t.ex. Martyn Lloyd-Jones, Lewi Pethrus, Frank Viola, A. Howard Snyder och många andra.

Men frågan är: i dagar av ökat ekumeniskt töväder, bör man inte glömma all negativ historia, och dessutom bortse från alla teologiska skillnader? Det tycks t.ex. vara vad Pingstsamfundsledaren Daniel Alm – som omnämns för sin uppskattning av påvebesöket i Lunds domkyrka som inbjuden ekumenisk gäst, s.83 – nyligen förespråkar i en ledarkrönika ”Det är i karismatiken det händer”, Världen idag 2018-01-26: ”Det handlar mycket mer om vision av framtiden än revision av ditt förflutna. Gud hjälper dig bort från något för att hans planer är så stora för din framtid” (i sammanhanget: ”… Hjälparen om Anden. I detta ord, parakletos, ligger både hjälp från och hjälp till”).
Per-Arne Imsen håller alltså inte med. Kan man inte istället nyktert betrakta historiska händelser som en tillgång i den meningen att man kan lära sig något från dem, eller skall allt fokus ligga på framtiden som ett nytt oskrivet och ännu obesudlat blad? Ligger det en frihet eller en stor dumhet i att negligera såväl sin egen som det allmännas historia?

Så vem är då Per-Arne Imsen?
I det första kapitlet återger han sin egen del av väckelsehistorien. Hans far var den på sin tid mycket kände Maranata-ledaren Arne Imsen, och Per-Arne växte upp inom denna rörelse, och gjorde här sina egna andliga upplevelser, men även erfarenheter av hur det är att bli utfrusen och marginaliserad, inte minst av dåvarande pingströrelsen och dess tidning Dagen. Om detta berättar författaren för Tomas Sjödin i en Dagen-intervju 2000-01-26. (Där framgår bl.a, att Per-Arne slutligen bröt med Maranatarörelsen 1990. Fadern, Arne, försonades med familjen på sin dödsbädd 1999.) Att han haft stor anledning att bearbeta vad han varit med om, och sätta detta in i ett större sammanhang, bär denna bok vittnesbörd om.
Inga andra gudar är inte en sökande, trevande bok skriven av någon som undrar ”om det inte skulle kunna vara så att”, utan av någon som genom den situation han från födseln placerats i, och sedan efter personliga ställningstaganden själv kommit att definiera och utforma det pilgrimsskapets utanförskap där han nu står, i gemenskap med andra, i en församling som Dagen-artikeln berättar om, och som tydligen även är aktuellt 18 år senare, Agape, Göteborg, och i sin resandetjänst.

Det jag något saknar är en analys av de mekanismer som får t.ex. den svenska frikyrkovärlden att alltmer närma sig den katolska kyrkan och därmed, viktigare men parallellt: vad det är som får fria församlingar att sluta sig samman i samfundshierarkier (som senast med den svenska pingströrelsen).
(Jag tänker mig en analys likt den i kapitlen ”Efterkonstruktioner”, ”Inbrott i Guds hus” och ”Bortglömda i historien” där det beskrivs hur Augustinus’ tusenårsrikestolkning banar väg för såväl sammanblandningen kyrka-stat, som den romerska påvekyrkans överhöghetsanspråk på världsliga härskare.)
Orsaken till denna negativa sida av myntet behöver säkerligen uppmärksammas, samtidigt som Per-Arne Imsen framhåller att det positivt sker ”ett andligt uppvaknande där kristna hittar tillbaka till en gemenskap kring Ordet och bönen … till det enkla och ursprungliga församlingslivet som man läser om i Apostlagärningarna”, s. 13.

Noterna är många (781 stycken), och verderhäftigt angivna. Ibland anges dock källor genom citat till verk där dessa citeras eller refereras till, dvs ett andrahandsförfarande. Man utlämnas på sätt och vis därför till att lita till att de författare och verk Imsen refererar till, verkligen hanterar sina källor korrekt. Detta med ”källkritik” (värdering av källor) blir alltmer aktuellt ju större anspråk på vetenskaplighet ett verk har. En framställning blir inte vetenskaplig (Eng scholarly — man skiljer på anglosachisk mark mellan akademisk behandling av humaniora och ‘naturvetenskap’ science /scientific ) genom mängden noter, utan genom kvalitén på de verk som åberopas i noterna. Jag nämner detta inte som kritik utan därför att de som kommer att angripa Imsens verk därför att de inte håller med honom (dvs, inte delar hans världsbild och övertygelse), antagligen kommer att skjuta in sig på detta och vill därför framföra, att jag menar att Imsens tes om väckelsekristendom kontra institutionell kyrka genom historien, i nuet och med linjer mot framtiden, ändå har så mycken samlad substans av vittnesbörd genom kyrkohistorien, och är hänvisad till i noterna, att den bör tas på seriöst allvar och begrundas.

Något om det tekniska:
Imsen berättar i sitt Tack! att han haft hjälp av en copywriter, Cecilia Lind, som ”ord för ord, sida efter sida bearbetat det skrivna materialet”; han kallar henne även ”medskribent” för att ”formulera texter och göra svåra saker begripliga”. Texten är verkligen mycket jämn och lättbegriplig. Ofta under läsningen undrar jag dock om det inte varit bättre om Per-Arne låtit mer av sin egen stämma klinga igenom; det hade nog givit framställningen en mer personlig prägel och ”nerv”.
Boken har en löpande rubrik överst på varje sida (”Inga andra gudar”). Det hade hjälpt läsaren om på udda sidor detta bytts ut /byts ut vid ny upplaga/ till aktuell kapitelrubrik. Jag undrar också om det inte varit möjligt att utöver viss kronologi sammanföra kapitel med liknande tema till olika delar i boken; en sådan struktur skulle givit bättre översiktlighet än att genomgående lyfta fram kärnmeningar i citatrutor.
Det hade också varit värdefullt med ett sak- och personregister, något som med dagens teknik är rätt enkelt åstadkommet.
Boken är inbunden med hårda pärmar har tilltalande layout och omslag. De uppskattande omdömena inom citattecken på skyddsomslaget borde dock haft angivet vilka som yttrat dessa. Att så inte är fallet skevar mot vederhäftigheten i övrigt.

Temat i Inga andra gudar är allvarligt. Är detta då en dyster bok? Nej: kristendomens oövervinnelighet är beroende av att det är Kristus själv som bygger sin församling genom de troendes direkta gemenskap med honom, ”Jesus bygger sin kyrka på vittnesbördets bekännelse”, s 340. Utifrån från sina missonsresor, bl.a. i Karibien och Nord-Afrika, ger Per-Arne Imsen exempel på att detta är en levande verklighet idag.

Per-Arne Imsen har skrivit en rik bok. Den är vederhäftig, men ändå ingen skrivbordsprodukt, utan uppenbarligen sprungen ur djup personlig erfarenhet av, brottning med, och fördjupande studier i det tema han här presenterar. Syftet och uppmaningen är att tillbedja Gud endast. Varningen består i att glida över i tillbedjan av avgudar. Den är värd seriös begrundan.