Förlåtelse som nödvändig frihet kan tolkas på två sätt: att det för den som varit utsatt för en oförrätt, är nödvändigt att förlåta, eller att det för den som begått en oförrätt mot en annan människa, är nödvändigt att få förlåtelse. Bägge tolkningarna är möjliga och rimliga – och sanna. Uttrycket ”nödvändig frihet” innebär dock något av en självmotsägelse: hur kan det som är fritt vara underkastad någon form av inskränkning, begränsning eller vara villkorat – i detta fall av förlåtelse, given eller erhållen?
Utifrån kristet perspektiv är försoning, den försoning som Gud i Kristus utförde på Golgata kors, grundläggande för allt andligt liv. Genom tro blir människan förklarad rättfärdig i kraft av Jesu ställförerädande offer. I honom har hon förlåtelse för synden och rening från orättfärdigheten. Människans förtroende för Gud att kunna åstadkomma allt detta kommer inte på skam, för Gud är trofast och rättfärdig; hans löften håller.
Det är på den grunden mellanmänsklig förlikning (försoning), givandet och mottagandet av förlåtelse människor emellan samt det ömsesidiga förtroendet mellan människor behandlas i boken Förlåtelse som nödvändig frihet. Alla dessa tre komponenter figurerar och fungerar – till en del – även i sekulära sammanhang; begreppen som sådana är inte okända, och betraktas allmänt som goda, nobla och eftersträvansvärda, men det ligger i sakens natur att använda utanför ett kristet teologiskt ramverk, de kan komma att ges andra betydelser. Detta gäller även förment kristliga sammanhang, där teologin, Skriften, Bibeln, bortses ifrån och inte tas med i tänkandet.
Tillbaka till självmotsägelsen i uttrycket ”nödvändig frihet”: I kristen teologi ses mänsklig autonomi – existens utan Gud som något negativt, ja, som ursynden (Adams beteende). Redan där ligger en begränsning i frihetsbegreppet visavi Gud. Frihet i mellanmänskliga relationer å andra sidan begränsas De Tio Budorden. Paulus, liksom Herren Jesus själv (Mark 12:28-34) ser kärleken som det viktigaste. Denna kärlek är nu definierad, inte endast visavi Gud (1 Joh 4:10) utan även mellanmänskligt. Som i alla definitioner ligger avgränsning mot vad något inte kan betyda:
Var inte skyldiga någon något, utom i detta att älska varandra. Den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen. Buden: Du ska inte begå äktenskapsbrott, Du ska inte mörda, Du ska inte stjäla, Du ska inte ha begär och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du ska älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte sin nästa något ont. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse. Rom 13:8-10
Det vill säga, om vi vänder på resonemanget: Den som begår äktenskapsbrott, mördar, stjäl, bär falskt vittnesbörd, har begär efter det som tillhör en annan, älskar inte sin medmänniska utan gör ont mot nästan.
Utifrån Skriftens perspektiv, är människan alltså ofri, såväl i sin relation till Gud som till sina medmänniskor. Otro är synd (Joh 16:9) och synd är slaveri (Joh 8:34). Frälsning från syndens bundenhet uttrycks med olika bilder i Bibeln, men genomgående hos såväl Gamla testamentets profeter som i Nya testamentet ligger behovet av sinnesändreing, omvändelse (Mark 1:14). Omvändelsen är främst en omvändelse från autonom otro till förtröstansfull tro visavi Gud, men även omvändelse i relationen till andra människor: från attityder och gärningar som skadar nästan. Det är denna senare aspekt på omvändelse som står i fokus i boken Förlåtelse som nödvändig frihet. Den söker bana väg för förtroendefulla återupprättade relationer genom att undanröja teologiska missförstånd och vantolkningar vad gäller mellanmänsklig förlåtelse och försoning.
Ämnets djup och allvar till trots, är den skriven på enkel svenska och med ett rakt tilltal.