När man läser Nya Testamentet, så framstår två ting rätt klart: dels att Gud i Jesus Kristus utfört en försoningsgärning, som är avslutad och hel, med möjlighet för människor att få sina synder förlåtna; att bli födda på nytt som nya skapelser i Kristus till ett helt nytt liv; dels att denna förvandling aldrig kan helt uppnås av en människa i detta jordelivet, att möjlighet till synd och vandring i mörker kvarstår.

Det finns alltså en dubbelhet, och Paulus uttrycker den så: “jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör.  Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.” Rom 7:14  Denna dubbelhet i har beskrivits som ett  ‘redan nu och ännu inte’ och som skillnaden mellan ‘indikativ’ och ‘imperativ’, därför att brevförfattarna i NT ofta först  framställer Kristi verk som ett faktum (indikativ) och sedan förmanar, uppmanar (imperativ) till ett liv som svarar mot detta: “Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren.  Vandra då som ljusets barn!” Ef 5:8.  “Döda därför era begär som hör jorden till: …” Kol 3:5.

Förkunnelsen i dag handlar oftast endast om hur vi skall kunna förverkliga oss själva, ibland inte ens med tydlig distinktion mellan vårt försonade jag i Kristus och “den gamla människan” (Kol 3:9).

Finns det ett problem här?