Om ‘etik’ är tankar och teorier om ont och gott, rätt och fel, så är ‘moral’ hur vi praktiserar dessa.  Det finns ett samspel mellan etik och moral, fast oftast tvärtom: det vi gillar skapar vi ‘ett tänk’ för att legitimera.

Så, vad har vi för moral?  ‘Vi’ finns nu i olika fack inom kristenheten, som oftast har sina separata moralkoder. Det följande är förstås karikatyrer i meningen överdrifter, men lyser inte de grundläggande mönstren igenom?:

Inom den mer (traditionellt, för allt ändras raskt) pietistiska delen av frikyrkligheten, där moral är något viktigt, är den ofta nedkokad till två ting: inte ha otillåten sex och inte dricka sprit.  Klarar man det är allt frid och fröjd.  Annat (elakhet, förtal, lögn, falskhet, svek) ‘finns inte’, för hur skulle det kunna finnas i Guds församling?

Inom den mer formaliserade delen av f.d. statskyrkan är detta med sex och alkohol privata ting, där ingen dömer någon.  Risken för skrymteri är således liten i dessa kretsar.  Däremot kan det vara omoraliskt att handla mat från Israel, eller att inte köpa miljöbil med mindre koldioxidutsläpp.  Ibland fär man här leta förgäves efter några förväntade näraliggande konsekvenser av kristen tro (för ‘gärningar’ är ju alltid fel).

Symmetrin i jämförelsen är inte perfekt, men i båda fallen handlar det dock om selektivitet: att välja ut sådana delar av livet som jag klarar av (tror mig om att klara) utan alltför mycket hjälp från Gud.
En mer omfattande moralkodex skulle på olika sätt störa oss: ‘vår trygghet i Gud’, vår teologi; men – vore inte det bättre?