“Ordet måste få bli kött i oss!”

Predikanten drar paralleller till Ordets Inkarnation, dvs att Gud blev människa i Jesus: Gud kom ‘in-carne’, i köttet, dvs i mänsklig gestalt.  Och vad vill predikanten åstadkomma med detta språkbruk?  Jo, förstås att vi skall ta vår tro mer på allvar, omsätta den mer i praktiken, leva mer som Jesus.  Välmenat, förstås.

Men frågan är: skall man, får man, är det lämpligt att, använda inkarnationsterminologin för detta, när Nya testamentet aldrig gör det?

Tvärtom: vi uppmanas att ‘vandra i Anden’, att ‘söka det som är därovan’, att ‘ha vår blick fästad på de ting som består’, att ‘kämpa trons goda kamp’.  Vårt problem är inte att vi inte är människor; vi är ‘i köttet’ redan så det räcker.
Problemet är att vi inte vänder oss åt rätt håll i vår förväntan: ‘köttet’ dvs den gamla Adamitiska/Evaitiska naturen, kan inte bli andlig.
Det var därför Jesus behövde dö på korset, för att ‘den gamla människan’ i oss skulle dö.

Det är obibliskt att sträva efter att ‘Ordet skall bli kött i oss’.  Terminologin är fel.
Den röjer ett tankefel och en felaktig attityd till vad det innebär att leva som kristen.

I Sverige skall det vara en uppfattning åt gången.

En uppfattning åt gången: den får gärna vara relativ, så att den inte är riktigt sann; man får gärna förhålla sig neutral till hela situationen och rädslan för konflikt fungerar utmärkt som lock åt denna anrättning, som handlar om att det bara får finnas en uppfattning åt gången.   (När trendvindarna väl vänt, går det bra för alla att, samtidigt, byta uppfattning.)

Det är en potent brygd  (ibland kallad “en pragmatisk hållning”) som lamslår det mesta inom åtminstone pingströrelsen, som jag har störst erfarenhet av.  Kanske är det på samma sätt inom andra delar av kristenheten?

Vad kommer det hela ifrån?  Kanske centralismen från Gustav Vasas dagar?  Alltså återigen en kyrkans import från världen.  Finns det ingen hjälp att få från denna förlamande enhetskultur?  Kanske borde vi lära av judendomen, där dess tolkning av Bibeln – Talmud – är så omfattande, därför att man alltid ville bevara de udda uppfattningarna: en stod emot nio, men kanske denne ende ändå hade rätt?  Kanske kommer den ökande invandringen av människor från andra kulturer att tvinga oss; kanske blir vi hjälpta att befria oss från ett paralyserande enhetstänkande?

Vi kan se hur dessa fyra ‘Nationalsynder’ griper in i varandra och låser varje ansats till sinnesändring, sinnesförnyelse och förvandling.

Men Kristus kom för att lösa ur fångenskap och befria till ett liv i kärlek och tjänst.
Sanningen finns där, och gör fri ( Joh 8:31, 32).

Vad är en konflikt? Ja, det är väl när två eller fler inte har samma uppfattning och ger uttryck för det och då man inte respekterar den andres rätt att tycka; hans/hennes integritet.  Sedan kan en konflikt vara verbal, men förstås även leda till regelrätt krig, med olika medel.

Hur skall man då undvika konflikt?  Den klassiskt svenska varianten verkar vara (så många utländska betraktare och svenska invandrare) att sopa allt under mattan; att inte ge uttryck för olika uppfattningar; kort sagt: konflikträdsla.

Men är inte det bra?  Vad är det för poäng med att älta konflikter?  Vad är det för fel med att det är lugnt och stilla och fridfullt?
För det första:  det är rimligt och att förvänta att människor ser saker och ting olika; har olika perspektiv på tillvaron.  Det är därför naturligt och sunt att det finns olika uppfattningar och att man ger uttryck för dem och står för dem.
För det andra: om det finns olika uppfattningar men dessa undertrycks är lugnet och stillheten och friden bara på ytan. Det är inte bra, fast det verkar så. Och sämst är bristen på respekt för den andre.

I Sverige är vi inom kristenheten rädda för konflikter, därför att det skulle se ut som att vi inte är överens, och som att vi inte älskar varandra; ett spel för gallerierna; eller, om det inte är ren, ful maktkamp.  Kanske feghet?  Vi bidrar säkert alla.

“Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.  Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.”  1 Joh 4:18.  Och lösningen?  “Vi älskar därför att han först älskat oss.” 1 Joh 4:19.

Vad kan väl vara fel med att inte vara krigshetsare och vilja döda andra?  Skulle neutralitet kunna vara en synd?

Jag tillhör den generation där allmän värnplikt fortfarande rådde, och liksom de flesta kristna killar på den tiden vägrade jag vapen och blev ‘vapenfri tjänstepliktig’, ‘vtp-are’.  Mina första månader gjorde jag på Revingehed i Skåne och lärde mig laga kontaktledningar för järnvägen. Sedan förflyttades jag till Ansgars Björkö i Mälaren och lärde mig valla får i Riksantikvarieämbetets regi.  Vi gjorde lika lång tid som underofficerare; ett slags test på vår övertygelse.  Så för mig borde väl neutralitet vara självklar: då blir det ju inga krig och inget dödande?

Nu tänker jag inte på neutralitet mellan stater i militära eller politiska termer, utan på vad denna neutrala hållning gör med oss som kristna, när och om den influerar vår andlighet.  Kan man vara andligt neutral?
Jag tror att den neutralitet som höll oss utanför Andra Världskriget har satt djupa spår i vårt svenska tänkande och påverkar vår syn på kristen tro.  ‘Vi är neutrala, då måste väl satan respektera detta lika mycket som Hitler, och låta oss vara i fred?’  Ja, vi får förstås göra vissa eftergifter åt höger och vänster: transittrafik till Norge av tyska soldater, fortsatt leverans av järnmalm till tyska krigsindustrin, skepsis mot judar; utlämning av balter till Sovjet.  Så helt neutrala var vi inte.

Frågan är vad vår svenska neutralitet innebär i andligt avseende idag: vilka eftergifter gör vi åt djävulen?