Vad kan väl vara fel med att inte vara krigshetsare och vilja döda andra?  Skulle neutralitet kunna vara en synd?

Jag tillhör den generation där allmän värnplikt fortfarande rådde, och liksom de flesta kristna killar på den tiden vägrade jag vapen och blev ‘vapenfri tjänstepliktig’, ‘vtp-are’.  Mina första månader gjorde jag på Revingehed i Skåne och lärde mig laga kontaktledningar för järnvägen. Sedan förflyttades jag till Ansgars Björkö i Mälaren och lärde mig valla får i Riksantikvarieämbetets regi.  Vi gjorde lika lång tid som underofficerare; ett slags test på vår övertygelse.  Så för mig borde väl neutralitet vara självklar: då blir det ju inga krig och inget dödande?

Nu tänker jag inte på neutralitet mellan stater i militära eller politiska termer, utan på vad denna neutrala hållning gör med oss som kristna, när och om den influerar vår andlighet.  Kan man vara andligt neutral?
Jag tror att den neutralitet som höll oss utanför Andra Världskriget har satt djupa spår i vårt svenska tänkande och påverkar vår syn på kristen tro.  ‘Vi är neutrala, då måste väl satan respektera detta lika mycket som Hitler, och låta oss vara i fred?’  Ja, vi får förstås göra vissa eftergifter åt höger och vänster: transittrafik till Norge av tyska soldater, fortsatt leverans av järnmalm till tyska krigsindustrin, skepsis mot judar; utlämning av balter till Sovjet.  Så helt neutrala var vi inte.

Frågan är vad vår svenska neutralitet innebär i andligt avseende idag: vilka eftergifter gör vi åt djävulen?