I Sverige skall det vara en uppfattning åt gången.

En uppfattning åt gången: den får gärna vara relativ, så att den inte är riktigt sann; man får gärna förhålla sig neutral till hela situationen och rädslan för konflikt fungerar utmärkt som lock åt denna anrättning, som handlar om att det bara får finnas en uppfattning åt gången.   (När trendvindarna väl vänt, går det bra för alla att, samtidigt, byta uppfattning.)

Det är en potent brygd  (ibland kallad “en pragmatisk hållning”) som lamslår det mesta inom åtminstone pingströrelsen, som jag har störst erfarenhet av.  Kanske är det på samma sätt inom andra delar av kristenheten?

Vad kommer det hela ifrån?  Kanske centralismen från Gustav Vasas dagar?  Alltså återigen en kyrkans import från världen.  Finns det ingen hjälp att få från denna förlamande enhetskultur?  Kanske borde vi lära av judendomen, där dess tolkning av Bibeln – Talmud – är så omfattande, därför att man alltid ville bevara de udda uppfattningarna: en stod emot nio, men kanske denne ende ändå hade rätt?  Kanske kommer den ökande invandringen av människor från andra kulturer att tvinga oss; kanske blir vi hjälpta att befria oss från ett paralyserande enhetstänkande?

Vi kan se hur dessa fyra ‘Nationalsynder’ griper in i varandra och låser varje ansats till sinnesändring, sinnesförnyelse och förvandling.

Men Kristus kom för att lösa ur fångenskap och befria till ett liv i kärlek och tjänst.
Sanningen finns där, och gör fri ( Joh 8:31, 32).