Jag fortsätter detta försök att orientera i kyrklig geografi:

Staket kan vara höga och klätterovänliga och sakna grindar och portar.  De kan se imponerande ut på marknivå: närmast oöverstigliga, men om man från Guds himmel skulle se ned på ett område med samfundsstaket mellan olika lokala församlingar, så skulle de te sig som smala streck, alltså ovanifrån.
Från det perspektivet kanske man skulle förundras över att de som har samma bekännelse och samma andliga liv nästan alla verkar hålla sig inom sina respektiv trånga bås, som då utmärks av dessa tunna linjer: varför kliver ingen över?

Jag tror att det beror på att vi inte lärt oss att skilja mellan centralt och perifert i Guds rike.

Låt mig ta ett exempel: som evangelikal kristen tror jag att Guds nåd kommer en människa till del genom personlig sinnesändring och tro.  För en sakramentalistisk kristen kommer Guds nåd till en människa genom barndopet.  Enligt min evangelikala uppfattning skall personlig omvändelse och tro föregå dopet.
Denna skillnad i dopsyn kan liknas vid en vägg eller ett teologiskt staket.

Likväl känner jag full andlig gemenskap med troende från barndöpande sakramentalistiska kyrkor.  Jag håller fortfarande troendedopet för det rätta, men böjer mig ändå inför, och accepterar faktum: här är en kristen bror eller syster.  Jag låter Andens vittnesbörd i människors liv väga tyngre än min läromässiga uppfattning om hur det rimligast går till när en människa får del av Guds nåd till frälsning.
Detta hur menar jag är av annan och lägre rang än det trosinnehåll jag skrev om i det första blogginlägget i denna serie om kyrklig geografi: det är inte ‘staket’, det är ramen och gränsen för kristet liv.

Detta kan vara ett exempel på att se formen av ett staket lite grand från ovan.  Jag känner inte att jag sviker något ideal (en övertygelse som för övrigt i alla år hindrat mig från att låta mig prästvigas, vilket har kostat en del) genom att acceptera att Gud är suverän och att erkänna Andens vittnesbörd i människors liv.

Vi accepterar varandra, inte som samfundstillhöriga hit eller dit, utan som kristna i samma Kristi Kropp.