Pingströrelsens sanna identitet?

Vilken är pingströrelsens sanna identitet?  Jag tror det är den frågan som gör att ’dopfrågan’, aktuell i tidningen Dagen just nu,  rör om så ordentligt i sinnena.

Vi får nog ’backa bandet’ lite för att få tag i en lång och hållbar tråd att nysta i:

I pingströrelsens början talades om att ’ordna med församling’ på de platser där väckelseförkunnelsen hade framgång i form av sinnesändring och tro hos människor och som därmed blev nykristna.

På den tiden var det, såvitt jag kan finna, aldrig som idag tal om att ’plantera församlingar’.

I nytestamentlig tid etablerade/ordnade Paulus församlingar när han i varje stad tillsatte äldste, men då fanns där bara de kristna som nyligen vunnits.  Egentligen är uttrycket ’plantera församling’ om sådant obibliskt, för när Paulus i 1 Kor talar om att han planterade och Apollos vattnade, så är det de kristna och deras andliga tillväxt han talar om, och vad som planteras är antagligen inget annat än Gud Ord i människors hjärtan.

Så pingströrelsen hade en lägre och mer ödmjuk inställning till sig själv i början.  Man påstod inte att man själv unikt var Församlingen, bara att man bland de nykristna ville ’ordna församlingen’ (= församlandet kring Kristus) enligt nytestamentlig förebild, och inte såsom underavdelningar till samfund.  Varje sådan ’ordnad’ (genom tillsättandet av äldste/församlingsledare) församling var alltså bara ett mer bibliskt sätt (så uppfattade man saken) att arrangera ’ordna’ gemenskapen i yttre mening. Man ville säkerställa sin rätt att läsa och tolka Bibeln som man uppfattade riktigast i praktiska ting, inklusive att vara öppen för karismatiken. Trons innehåll, t.ex. Kristi person och verk, delade man på ett självklart sätt med andra kristna och/eller nådde samförstånd om under samtal i t.ex. Kölingaredsveckorna.

På sätt och vis låg alltså pingströrelsen utanför samfundsrivaliteten och den organiserade ekumeniken; ja, man uppmanade t.ex. aldrig ens officiellt (= Lewi Pethrus uppfattning) medlemmar i pingstförsamlingar att går ur Svenska kyrkan; och när Stockholms förste biskop, Manfred Björkqvist besökte Filadelfia i Stockholm, presenterade L.P. det hela som en biskopsvisitation.

Man var ’under radarn’ i teologiska stridsfrågor. Visserligen var man sprungen ur baptistisk tradition (Filadelfia i Stockholm var tidigare Stockholms 7:e Baptistförsamling), eller antog den (T.B. Barrat lät troendedöpa sig trots att han ursprungligen var metodist), men sammanhanget där det tillämpades var människor som upplevt förvandling i samband med att de kommit till tro på Jesus från ett liv utan Gud.  Man lät döpa sig för att identifiera sig med Kristi död, begravning och uppståndelse.

Allt var mycket praktiskt.

Skall pingströrelsen(s församlingar) kunna bevara sin traditionella syn på troendedopet handlar det nog om mer än att hävda en viss dopsyn; man måste ha en attityd till hela sin existens som svarar mot varför man döper.

Att pingströrelsen nu blivit samfund hjälper inte precis detta.  Att ’brösta sig’ med andra Samfund gör att man får en diskussion på annan nivå och andra villkor. Man blir ’en spelare’ i kristenheten.  Kanske är det detta som gör Trossamfundet Pingst’s/Pingst ffs’ föreståndare så obekväm i sin sits? Det är i så fall hedrande och hoppfullt.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.