I en församling av Svenska Kyrkan hade vaktmästaren instruerats att pingla i en liten klocka precis när prästen lyfte upp fatet med oblaten och kalken med vinet (precis som i Katolska Kyrkan).  Då och där var Gudshandlandet , att bröd och vin förvandlades  till Kristi lekamen och blod.  I mässan återupprepades försoningen.

Stämmer det med Nya testamentet?  Är det inte så, att evangelierna och Hebréerbrevet är rätt tydliga med att Jesus dog en gång för alla för synderna, och att platsen för det Gudshandlandet var avrättningsplatsen Golgata utanför Jerusalems stadsmur?
Att det har skett, är färdigt, och fullbordat?

Platsen för Gudshandlandet idag är snarare de människohjärtan som, i kraft av vad som hände då, genom att tro, förvandlas från stenhårda och okänsliga, till ödmjuka och inkännande för Guds Ande; de människoandar som får kontakt och gemenskap med Guds Ande; de människosjälar vars sinnen förändras och som tänker, vill och känner radikalt annorlunda; de människokroppar som i förväg får uppleva Gudsrikets inbrytande med övernaturligt helande från sjukdomar och från svaghet till styrka i att tjäna Gud.

Det händer inget speciellt när prästen lyfter bröd och vin (förutom att Gud är med då, liksom alltid annars).  Det är en fin gest, värdig vördnad, och så sker för övrigt i alla kyrkor när bröd och vin avskiljs till att användas för att fira Jesus’ seger på korset; minnas Hans död för våra synder, och proklamera Hans återkomst i härlighet.

Kyrkan ÄR de troende.  Det är i deras liv Gudshandlandet sker, till kropp, själv och ande, denna enhet som är Människan.

Sträck på dig!  Gud är med dig där du nu är.