Behöver man bli katolik för att bli katolik?
Kanske inte.  Kanske behövs det bara att ‘sitta stilla i båten’ (i detta fall Pingströrelsen).
Och skulle det vara negativt i så fall?
Läs vidare, så förstår du min poäng.
Jag ger också ett utttalat teologiskt skäl till vad som är kärnan i evangelisk-karismatisk tro, och hur Gud enligt denna syn bygger (Matt 16) sin kyrka/församling.

[ Detta blogginlägg, med nedanstående rubrik, är identisk med en artikel jag insänt till Dagen 2013-12-28, och som jag nu efter drygt två månader, i fredags fick besked att man tackade nej till att publicera.
Den är den tredje i en serie av teologisk bearbetning av ‘dopdebatten’ inom Pingströrelsen, där de två första tidigare varit  införda i Dagen:
I  “Ändrad dopsyn påverkar hela teologiska systemet” Dagen 2013-11-04, försöker jag anlägga ett evangeliskt-karismatiskt perspektiv på denna fråga.
I “Förståelsen av dop och nattvard hör ihop” Dagen 2013-12-06,  anlägger jag ett evangeliskt-karismatiskt perspektiv på brödsbrytelsen.
I detta blogginlägg  (artikeln nedan) försöker jag ge ett evangeliskt-karismatiskt alternativ till den ämbets- och kyrkosyn  som Pingströrelsen visar tendenser att glida in i.

Jag beskrev, som positivt alternativ,  grunden för en evangelisk-karismatisk kyrkosyn  redan i blogginlägget 2013-05-27: “Hur byggs församlingen/kyrkan?”

Mitt blogginlägg har viss aktualitet:  i  dag 2014-03-09 skriver Ulf Ekman på DN Debatt (rapporterat i såväl Dagen som på bloggen Aletheia) om sitt och hustrun Birgittas beslut att under våren låta sig upptas i den Romerskt Katolska Kyrkan.  Redan i artikeln uttrycker jag respekt för Ulf Ekmans utveckling.   Liksom jag respekterar troende i andra traditioner kommer jag att respektera paret Ekman.
Men, och som framgår av de skäl broder Ulf anger för sitt beslut, är det anledning att reflektera över vartåt utvecklingen inom t.ex. Pingströrelsen bär, just av de skäl jag framhållit som skillnaden mellan evangeliskt-karismatiska och sakramentalistiska kyrkosyner.  Man kanske inte behöver bli katolik för att bli katolik framöver?

Jag delar alltså inte Ulf Ekmans analys och slutsatser angående ‘splittringen inom Kristi Kropp’, utan tror att den evangeliskt-karismatiska kristendomstypen, liksom andra traditioner,  har ett väsentligt bidrag att ge till de mångfacetterade och berikande uttrycken för Kristi Kropp.  Så kommer de nämligen att förbli.

Och så artikeln: ]

“Sakramentalistisk kyrkosyn och Pingströrelsens utveckling”

Under en längre tid har dopets plats i Kyrkan (Kristi kropp; den universella församlingen av alla Jesus-troende) diskuterats.  Upprinnelsen har varit att pingstförsamlingar velat öppna upp för medlemsskap av barndöpta, kanske inte så mycket av det skälet att troendedopet annars skulle bli ett föreningsdop, som av personligt-praktiska skäl: i samma familj kan man ha olika uppfattningar.  Att det hela skulle kunna stanna vid ’pragmatiska arrangemang’ var dock från början utsiktslöst: kritik har kommit såväl från dem som menar att man inte accepterar barndopet tillräckligt, som från dem som vill hålla fast vid det baptistiska troendedopet.  Olika förslag har likväl givits på hur man på bästa sätt kan ordna med den föreningsmässiga delen av medlemsskap i en lokal församling.

Själv har jag velat visa på hur dopsynen inte fungerar i ett teologiskt vacuum, utan t.ex. hänger samman med synen på nattvarden/brödsbrytelsen.
Men ännu viktigare är förstås hur bägge dessa ’sakrament’ relateras till synen på ’kyrkan’ som sådan, däri inbegripet synen på tjänsterna eller: ’ämbetet’.

Man kan grovt säga, att kyrkosynen i de historiska (Romersk-katolska, Grekisk-ortodoxa) kyrkorna uppkommer i samband med att förväntan på Jesus Kristi andra tillkommelse för att upprätta Guds rike (det är så lärjungarna frågar vid himmelsfärden) falnar.  Andeutgjutelsen på Pingstdagen omtolkas teologiskt och uppfattas såsom Rikets kommande; Kyrkan blir självt Riket.  Frälsningens rikedomar tillhör därför kyrkan.  Ett rike måste manifesteras på något sätt, och administreras av någon.  Det är här ’sakramenten’ och ’ämbetet’ kommer in i bilden.

Det är alltså t.ex. inte så, att man från början hade ett problem: ’arvssynden’, som behövde lösas på något sätt, dvs genom barndopet (och nöddop i värsta fall, så att bebisen inte gick till helvetet), utan tvärtom: ’arvsyndsläran’ skapas för att motivera och nödvändiggöra barndöpandet.  Endast om den som döps inte har någon talan, annat än framburet av omtänksamma faddrar/föräldrar, eller därtill tvingat av en med kyrkan förbunden överhet som kunde tala maktspråk, blir barndopet hanterbart, och det blev det; främst av det andra skälet.

Pingströrelsen har blivit Samfund.  Alla möjliga tvångsmekanismer för att få församlingar att ansluta sig har varit igång sedan länge.  Pastorer som inte ’får med’ sina församlingar har sannolikt ingen karriärframtid i Trossamfundet.  LP-stiftelsen, PMU, vigselbehörigheten m.m.: skall du vara med måste du bli med.  Därmed har all teologisk (ideologi med Gud inblandad) medvetenhet satts ur spel, för det handlar numera om alltför näraliggande konkreta ting, som t.ex. vad man skulle göra om man inte kan arbeta som pastor.  (Jag påstår naturligtvis inte att det är så för alla, utan vill bara visa på att ett tvingande mönster faktiskt föreligger; det torde även anhängare av samfundstanken kunna tillstå.)

Och nu är frågan om ett biskopsämbete inom Pingströrelsen uppe på tapeten. Förutsägbart, eftersom ingen kristen rörelse fungerar utan en elastiskt sammanhållen teologi: man går mot en sakramentell uppfattning av dop och nattvard; självklart måste då ’ämbetsfrågan’ justeras i motsvarande mån och i samma riktning.  Det är nämligen inte så, att ’prästerna’ eller ’pastorerna’ har något ämbete i sig; de har det i kraft av vigning av en biskop.  Beroendet blir hela tiden hierarkiskt och uppåt.  Redan utses regionsledare från centralt håll.

Här har Romersk-katolska kyrkan sin stora poäng: de kan hävda ren ämbetsföljd (’apostolisk succession) från Petrus, medan protestantiska kyrkor har problem: deras kyrkoöverhuvuden är någon gång ditsatta av en politisk överhet, eller framröstade på demokratisk väg.  Sedan skall de ändå ses som tillsatta ’uppifrån’.  Inte lika övertygande.
Jag tror det är endast i detta helhetssammanhang man kan förstå t.ex. broder Ulf Ekmans utveckling av närmande till katolska kyrkan.  Jag tycker den åtminstone är konsekvent; likaså Peter Halldorfs utveckling och närmande till den koptiska österländska/ortodoxa traditionen, fast på lite annat sätt.

Den enda fråga som egentligen oroar mig är, hur ett biskopsämbete inom Pingströrelsen skall kunna förstås i samband med Kyrkan/Kristi kropp, för kroppen är EN.  Skall inte en sådan utveckling späda på splittringen inom Kristi kropp, så måste ju även andra samfund acceptera denne/dessa, och med vilken rätt eller auktoritet?
Så, paradoxalt nog: ett närmande till doppraxis inom ’de historiska kyrkorna’ torde snarast öka splittringen inom kristenheten än leda till ökad andlig gemenskap.  En sådan finns redan, och vi kan acceptera varandra utan att behöva tänka lika i allt.  Det borde finnas en lägre och mindre anspråksfull väg än att bli lika alla andra kristna rörelser.  Och förebilder saknas inte:  Lewi Pethrus hälsade ödmjukt Stockholms första biskop, Manfred Björkqvist, välkommen på ’visitation’ när denne besökte ett möte i Filadelfiaförsamlingen, dvs gjorde inte anspråk på egen jämförbar institutionell position, utan såg Pingströrelsen som en väckelserörelse inom Svenska Kyrkan.  En sådan hållning menar jag står mer i samklang med Pingströrelsens traditionella evangeliskt-karismatiska värderingar.  En sådan väg borde utforskas.