Bör icke-troende ta del av nattvarden?

Varför detta tjat om nattvarden?
Därför att denna fråga är liten men har en tendens att bli för stor.

Jag tror att frågan i rubriken handlar om logistik, dvs själva hanterandet, för frågan om icke-troende skall ta del av nattvarden uppkommer bara när den firas i stora offentliga möten.

Att frågan är problematisk visar sig ständigt däri, att mötesledaren oftast gör en kort appell av något slag (jag talar nu om frikyrkliga sammanhang; i Svenska kyrkan är ju nattvarden närmast missionerande, eller åtminstone åter-evangeliserande av de döpta).

Jag tror problemet ligger i själva tänkandet kring nattvarden/brödsbrytelsen, att den primärt skulle handla om syndernas förlåtelse. Jag tror inte den gör det, utan mera om tro, och att denna minneshögtid är ett sätt för de troende att minnas grunden för vår frälsning “till dess att Han kommer.” Märk också, att när Jesus talar om den Helige Andes kommande verk, så skulle Denne överbevisa om synd “ty de tror inte på mig,” Joh 16:9. Alltså är otron syndens grundproblem.

Bättre då att återvända till nytestamentlig praxis (logistik), där brödsbrytelsen firades i hemmen, i husförsamlingarna (som tillsammans utgjorde församlingen på en given plats/ett område).
I en sådan miljö blir det naturligt att tala med den icke-troende om behovet av sinnesändring och tro, följt av dop för att identifiera sig med Kristi död och uppståndelse, och som en invigning till efterföljelse och lärjungaskap i Ordet.

För blir det inte till annat än magisk sakratmentalism när vi på ett svepande, kanske välmenande sätt, inbjuder icke-troende till att ta del av nattvarden?
Förfelar vi då inte dess karaktär av troende åminnelse? Och fråntar vi inte den icke-troende möjligheten att gensvara på frälsningserbjudandet, som från människans sida består i sinnesändring och tro?

4 thoughts on “Bör icke-troende ta del av nattvarden?

  1. Förr i tiden dånade det från predikstolarna om ovärdig nattvardsgång. Jag har mött många gamla människor som inte vågat närma sig sakramentet efter sin konfirmation. De har insett att de inte är perfekta. Och därför inte värdiga. Det har krävts många timmars själavård för att komma över det. Det är viktigt att delge att ingen av oss är värdiga. Vi är alla syndare.

    Det som då kallades Missionsförbundet bildades just för att man ville ha rena nattvardsbord. Bara de verkligt troende skulle ha tillträde. Idag är tonen en annan om jag förstått rätt.

    Jesus kommer till oss i nått så vardagligt som lite bröd och en slurk vin. Ett jordiskt tecken och en himmelsk gåva.

  2. Jag respekterar din nattvardssyn, men även inom den var de dånande predikningarna fel (vilket jag förstår du håller med om). Vi kan aldrig bli värdiga, och det är ju hela poängen med evangeliet, att vi inte ens skall försöka. En endast är värdig, och det är Lammet! Om man tror på Jesus blir ju brödsbrytelsen/nattvarden en ständig påminnelse om det; den har egentligen anledning att göra oss mer frimodiga (och glada).
    I sammanhanget tror jag även biktens roll är grovt underskattad.

  3. Ja, ingen är värdig i egen kraft. Men lammet har gjort allt som behövs. Det får vi lita på.

    Bikten är underskattad. Men det är få präster i Svenskakyrkan som hanterar syndares behov av förlåtelse. För att höra bikt behöver man själv ha varit biktbarn. Vet inte hur det funkar i frikyrkan.

    1. Var ikväll och lyssnade till prästen och Oas-inspiratören Hans Weichbrodt som talade om ‘Bikten’ – i en frikyrka. Vi var nog ett hundratal som gick därifrån vunna för, eller förnyade i,goda tankar om bikten som en underbar Guds ordning, Jakobs brev 5:13-16.

Leave a Reply to admin Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *