Enhetlighetens förbannelse

Jag har lite svårt att navigera i tidningens DAGEN nya nätversion, eller så är det så att Jonatan Sverkers föredömliga reportage “De utstötta i Svenska kyrkan,” 2014-10-03, inte finns med där, utan endast i eDagen och papperstidningen.
Vilket som.

Sverker skriver i alla händelser ett viktigt dokument om hur svårt det är för teologiskt konservativa grupper att göra sig gällande inom Svenska kyrkan. Han gör det med insikt; inkännande och substansfyllt.

Det som emellertid fått mig att tänka vidare är inte ‘hur synd det är om dessa och hur lågt i tak det är i SvK’, utan snarare hur svårt det verkar vara för dessa marginaliserade grupper att nå varandra. (Och jag skriver detta i stark sympati med dem.)
Det verkar vara som att man inte ömsat skinn själva och lyckats kränga av sig Gustav Vasa-manteln av statskyrklig enhetlighet: man verkar inte kunna acceptera varandras, i sammanhanget mikroskopiskt små olikheter. Det verkar som att den teologiska renlärigheten skall ut i varenda kapillär av kyrkans blodsystem.
Enhetlighetens förbannelse!

Men problemet stannar inte där. Vi som, fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan eller inte, har vår huvudsakliga församlingshemvist inom frikyrkligheten, har ingen anledning att ruska på huvudet åt de hunsade hög- gammel- eller lågkyrkliga inom SvK för deras brist på vidsyn, även om de strukturella likheterna inte är många.

Som kristenhet har vi istället ett gemensamt problem: den trånande längtan tillbaka till en kristen enhetlig kultur i samhället: utantillpsalmversar, kristendomsämnets bevarande, bön i skolan (eller är det bara vi som är över 50 som överhuvudtaget minns att det kampanjades för sådant en gång i tiden?). Och kan vi inte gå lagstiftningsvägen, vilken verkar väl lång och svårt nu när sossarna skall ta bort vårdnadsbidraget, så kan man alltid hoppas på och be för en Mäktig Väckelse som gör att alla frivilligt går med på ett Cromwellskt samhälle!

Låt oss gärna bedja, men undertiden?
Bör inte vi kristna kunna ta oss samman och inse att endast ett liberalt samhälle är det rimliga; ett samhälle där mänskliga fri- och rättigheter försvaras, och göra det innan vi måste göra det enbart i egen sak?

Det måste innebära att försvara andras rätt att ha värderingar och ståndpunkter jag själv anser vara förkastliga.

Jag tror det kan vara ett sätt att börja: där ute i vårt förhållande till samhället, för att bryta ‘enhetlighetens förbannelse’, denna farsot som kvävt Sverige och kanske hade sin upprinnelse i Gustav Vasas centralism.
Kristendomen blir ju tyvärr ofta lik det samhälle i vilket den verkar, mitt i all vår önskan att det borde vara tvärtom.

Kanske är det genom att positionsbestämma oss mot samhället ‘världen’, och ha någon rimlig uppfattning om hur det bör fungera, som vi kristna också kan finna vår rätta plats visavi varandra?

2 thoughts on “Enhetlighetens förbannelse

    1. Hej, om du bara i Bloggens överdel klickar på länken ‘Länk till min hemsida’ och väl där läser högerspalten på Startsidan, så försöker jag besvara frågan “Varför ett så konstigt namn på en webbplats?” Där har du hela svaret!
      (Om länken ovan inte framträder, så bör länken ‘Vem är…?’ göra det. Klicka på den, och även där har du en länk till min hemsida!)
      Allt gott!

Leave a Reply to Tony Malmqvist Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *