Hjälp mig med följande:

I Bibeln läser vi om en Gud som frälste och räddade, men som även hade en framtid och en gemenskap i beredskap åt sitt folk.
Såväl för judarna vad beträffar Tio Guds Bud, som beträffande kristendomen och Jesus´ Bergspredikan, så kom dock denna framtid och denna gudsgemenskap inte villkorslöst: Nåden var fri, men syftade till helgelse och efterföljelse enligt de ord, den lära, som Moses och Jesus förmedlade.
“Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er,” sade Jesus.

Och i Gamla testamentet läser vi om profeterna som åter och oupphörligt försökte få folket att VÄNDA OM till Gud, när de inte levde i enlighet med den Guds kärlek som uttrycks i budorden.
I Nya testamentet är det på precis samma sätt: “Inbilla er inte att ni skall få Guds rike som arv om ni inte lever efter våra förmaningar,” skriver Paulus i Galaterbrevet, t.ex.

Och nu min fråga: NÄR ÄNDRADE GUD SIG så att omvändelse och sinnesändring inte längre behövs?
När blev ‘nåden’ så grå och ljummen att den bara kan attrahera fiskar som flyter med strömmen, uppochned?