Häromdagen firades Berlinmurens fall.
Jag minns när den började byggas, och jag körde på 70-talet bil längs den minerade taggtrådsgränsen mellan Öst- och Västtyskland bara för att försöka förstå något om dess väsen; jag såg filmatiseringen av John Le Carres Spionen som kom in från kylan, och jag upplevde, fascinerad och förundrad, dess fall.
Det var så märkligt för oss som vuxit upp med ‘ryss-skräck’ och där det aldrig var politiskt korrekt att tala om ‘Estland, Lettland och Litauen’; nej de var Sovjetrepubliker och mina klasskompisar vars föräldrar flytt över Östersjön dolde nödtorftigt sin bakgrund som något skamligt.
Varför byggdes Berlinmuren? Jo, den skulle skydda medborgarna från tanken på att fly det Socialistiska Paradiset och ta sig över till Väst. Förstod man inte sitt sanna väl och ändå försökte, blev man skjuten.

Jag vet inte vad som försiggår i deras hjärnor som tar det illa valda tillfället att jämföra Berlinmurens fall med den höga betongbarriär som skyddar judar i Israel från att bli lemlästade eller mördade av självmordsbombare och andra terrorister, och önska den ‘muren’ samma öde — men alltid är der väl nåt, men det är sannerligen svårt att första vad.
Mur som mur?
Nej, jag begriper det bara inte. Jag har sett det i skrift, och hört det i predikan, men kan ändå inte första hur man får ihop det i sina hjärnor.
Jo, jag har förstås hört förklaringen att palestinierna hursomhelst ändå hade tänkt överge den strategin (‘surt, sa räven, om rönnbären’). Jag har även hört en del vimsiga kopplingar till muren mellan judar och hedningar på Jerusalems gamla tempelområde och vad Paulus skriver i Efesierbrevet. När det gäller att lägga skuld på judar duger tydligen alla fria associationer.

Såvida, förstås, det inte handlar om denna flagranta oförskämdhet från judarnas i Israel sida, att de bestämt sig för att leva och inte dö.