Jaså, du har märkt att jag inte skrivit på ett tag.
Tack för det!

Orsaken är en tankepaus.

Går det att fortsätta blogga utan att bli politisk?
Och vad skulle det då i så fall vara för fel med att bli politisk?

Till en början med är det nog för min del ‘doften från 70-talet’ som spökar.
Då skulle alla vara socialister, åtminstone.
Annars kunde man inte vara rättfärdig, åtminstone implicerades detta, ibland sades det explicit.
Tron måste bara få vissa konsekvenser, man laborerade med begrepp som borde vara suveränt reserverade för Guds människoblivande, och sade att “Ordet måste inkarneras i oss”.
Det skulle handla om “solidaritet”.
Hade man sympatier åt det borgerliga hållet var det suspekt, åtminstone i de kretsar jag rörde mig i.
Det är naturligtvis hela tiden så, att tron måste få praktiska konsekvenser; det är inte om detta vi talar nu.

Till att fortsätta med så är politik ‘det möjligas konst’.
Och vad menas med det?
Jo, att man inte skall ha, eller åtminstone inte torgföra, åsikter som inte är genomförbara, eller för att uppdatera tankegången: åsikter som inte är medialt gångbara.
Problemet blir här när kristendomen skall tillämpas som något genomförbart eller medialt gångbart. Då har det blivit politik av det hela. Då blir kristendom inte lika med Sanningen om Gud och människan, utan vad som med en viss medial ära kan sägas.
Det betyder då alltså inte längre något VAD man tror, utan vad av det man tror man är villig att stå upp för, och när.
Det känns med andra ord som att vi har ett annat spel nu.

Kan man för övrigt skriva så som jag gör nu, utan att själv bli ‘politisk’?
Uppenbarligen är alternativet (åtminstone för min del) att tystna.
Jag försöker föra ett ‘meta-resonemang’, dvs resonera kring resonemanget. Lyckas jag med det?
Har jag definierat vad jag menar med ‘politik’?

Kan då kristna ägna sig åt politik? Absolut, det bleve en fattigare värld annars. Men jag tror inte de skall göra det i kristendomens namn, som att tron med nödvändighet får vissa konsekvenser, och inga andra. (Eller att man av taktiska skäl skall avhålla sig från vissa konsekvenser.) Då har vi smalnat av den berömda ‘åsiktskorridoren’ högst betänkligt. Då är det inte de icke-kristna som gjort det; utan vi själva. (Sedan är det instruktivt att se vilka som applåderar.)

Det känns hursomhelst som att ett trendbrott har inträffat mitt i den evangeliska strömfåran; en del viker av.

Så har jag därmed haft min tankepaus? Vad tror du?
Vi får väl se. Har försiktigtvis skrivit en etta i parentes efter rubriken.