Om det nu är så att det kristna budskapet om Kärlek är så fantastiskt, hur kommer det sig då att det inte berör människor?

Jag tror det beror på att man från alltför många predikstolar bara ‘ror med en åra’: kärlek, kärlek, kärlek, och man kommer ingenstans, det bara går runt, runt.

Någonstans på djupet vet Svensson om att han är en syndare, men det är något som pastorer inte vågar tro, än mindre förkunna.
Och så är det kärlek, kärlek, kärlek.

Vad är det som fattas?

Att man ror med den andra åran också, dvs förkunnar Guds helighet och vrede över synden.

I boken Förlåtelse som nödvändig frihet beskriver jag en teologi för det hela.

Där, någonstans, blir nämligen Korset rimligt.
Där strålar Guds lidande och försonande kärlek fram.