Varför förmanas det inte?

Jag tror inte standardförklaringen duger: “att man gick till överdrift förr, med ‘församlingstukt’ i form av uteslutningar för att ha gått på bio, spelat fotboll på söndagen, klippt håret för kort etc, etc;” helt enkelt av den anledningen att många av dagens up-and-coming pastorer inte har en suck om vad det handlade om: det berör dem helt enkelt inte.

Så vad beror då bristen på förmaning i församlingarna på?

Jag ser två skäl:

antingen uppfattar man människan som i grunden god; försoningen på korset var en gest, grandios visserligen, men ändå bara en gest som bevis för att Gud vill hjälpa den inherent goda människan till ännu större mått av självförverkligande och tillfredsställelse;

eller så tänker man att försoningen verkligen var ‘på riktigt’, men att när människan väl blivit frälst, då är hon inherent god, och då behövs bara en (predikoförmedlad) insikt om hur mycket gott hon har att plocka ut från Gud för att, åter, bli riktigt, riktigt lycklig.

Jag får inte detta att stämma med Nya testamentet (och historiskt sett är jag inte ensam; inte globalt sett heller): det är inte så Paulus undervisar.
Han förmanar och tillrättavisar.
Inte nog med det: han uppmanar Timotheus och Titus att göra detsamma.

VARFÖR FÖRMANAS DET INTE I KRISTNA FÖRSAMLINGAR IDAG?

Leave a Reply

Your email address will not be published.