I flera bloggar, t.ex. “Hur bygger Kristus Sin församling, 2015-09-02,” har jag velat visa på den teologiska grundvalen för att vara ekumen.
Den grundvalen är samma som grundvalen för Kyrkan/Församlingen som Kristi Kropp: att den Helige Ande uppenbarar vem Jesus är för en människa, så att hon tror på Honom som Guds Son, Frälsare och Herre (Matt 16:16-18).
Var och en som tror på denne Jesus är min broder och syster.

Jag vill här lyfta fram några artiklar som ur liknande ekumeniskt perspektiv ställer sig frågande till konvertering till Romersk-Katolska Kyrkan (RKK); och ja, jag tänker främst på Ulf och Birgitta Ekmans och deras nutida propagering.

Först Peter Halldorfs ifrågasättande av Stiftelsen Bergets beslut att i stället för att vara en ekumenisk institution, nu inbart vill tillhöra RKK, “Berget går inte ekumenikens väg, 2015-09-25.” Peters projekt på Bjärka Säby – om detta nu undgått någon – är i grunden ett ekumeniskt projekt. Jag kan förstå hans sorg över utvecklingen, som alltså hindrar ekumenik.
I artikeln “Vägen till enhet är inte att vi konverterar till varandras kyrkor, Dagen 2015-04-19” riktade sig Peter direkt till Ekmans konvertering: den hindrar ekumenik.

Sedan Sven Nilsson, som länge framstått som en väckelsens ekumen, se till exempel hans ytterst läsvärda Vägen och vandringen. Mitt liv med Gud och svensk kristenhet, (Livets Ords förlag). Här finns en gigantisk vision om ett Andens samlande av alla Jesustroende, oberoende av samfundstillhörigheter (och helst utan sådana, om nu detta vore möjligt). Sedan jag först nyligen hört Sven och läst denna bok från 2002, har jag starkt undrat hur han ser på den fortsatta utvecklingen. Svaret finns i Världen idag-artikeln “Ett steg tillbaka för enheten, 2015-11-06,” där han kommenterar Ekmans konvertering, åter ur ett ekumeniskt perspektiv.

På ett lokalt, ja relationellt plan (där ju Kristi Kyrka manifesteras) framstår så Ulf Ekmans behandling av nära medarbetare som problematisk, fortfarande ur ett ekumeniskt perspektiv.
Anders Gerdmar, som väl måste betraktas som Livets Ords främste teolog, intervjuas i Världen Idag-artikeln “Ekmans ändrade bibelsyn är största frågan, 2015-11-06.” Det framgår, att han inget visste om en utveckling som skall ha pågått under en tioårsperiod.
Anders är av förståeliga skäl hovsamt återhållsam i sitt ifrågasättande av Ekmans utveckling, men mellan raderna träder frågan fram: var finns den transparanta, icke-manipulerande Gemenskapen mitt i allt detta?
Jag ser den inte, och det ger ur ekumeniskt perspektiv ingen väldoft. Det luktar snarare illa.

Förut var det bara Livets Ord som gällde. Nu bara Romersk-Katolska Kyrkan.

Den attityden är inte ett gott ekumeniskt vittnesbörd.

Finns det då en väg framåt för Andens ekumenik? Svaret tycker jag mig skönja i en artikel av Sven Nilsson i Hemmets vän “Andens enhet kan inte skapas formellt, 2014-03-20” (kort efter Ekmans konvertering).
Här tycker jag Vägen framåt anvisas, för oss att vandra.

Vi hänvisas till Honom som är Vägen och till vårt beroende av Anden för att kunna leva i relation med Gud och varandra.