Åter och åter, varje Jul, påminns vi om historiens största händelse: att Gud blev människa.

Man talar ofta om skillnaden mellan kristendom och andra religioner, och skillnaden ligger häri: att Gud blev människa.
För om det inte var Gud Sonen som dog på korset, så vore Jesus bara en i raden av självuppoffrande människor, och sådana finns det gott om i alla religioner.

Den största proberstenen av alla är just denna: om Gud blivit människa. För tror man inte detta, blir allt annat meningslöst. Ja: meningslöst. Vackert, men meningslöst.

Därför är det ytterst problematiskt att det för Svenska Kyrkan finns en yttersta företrädare, en ärkebiskop, som inte tror på att Gud blev människa. Jo, med en mängd svårförståeliga förbehåll och knirkliga resonemang kan hon nog säga det, men inte i meningen den jungfrufödelse som Bibelns berättelser återger. Så tragiskt!

Vi får åter gå till barnen: ett barnbarn föreslog i dag på morgonen att vi skulle sjunga till Jesus på hans födelsedag, och det gjorde vi, och hurrade fyra gånger också! Välsignade barn! Av deras munnar skall lovprisningen komma, såsom profeterat var!

Och så får vi vuxna stämma in, i barnens och änglarnas sång: Ära vare Gud i Höjden och Frid på Jorden!
Det största av under, undrens under, ja, mer än ett under:

GUD HAR BLIVIT MÄNNISKA!